Men hon tyckte att tjurfäktningar borde förbjudas.

Jag träffade en tjej en gång, på färjan till Madrid. Hon pratade bra finska och danska. Hon hade kort svart hår och jag var förälskad. Hon sa så smarta saker.

Framåt framåt, mina vänner, vi ska framåt genom diset och vakna upp i en skönare värld! Och ingen tänker på Domedagen, ingen tänker på att förankra saker mellan säkra språng där stenarna gjort ett uppehåll och lämnat en glipa, där järnstången automatiskt vecklar ut sej och blir ett ankare, så att vi sitter fast.
Behöver vi dylika redskap?
Nej?
Behöver vi sitta säkert fast bakåt för att kunna åka framåt?
Ja?

Jag föddes två eller tre dagar efter den första månlandningen, juli 1969. Det är kanske därför jag och min famlj aldrig har pratat så särskilt om rymdfärder, jag var viktigare. Vi kom fel på det i början.

Moneybrother är inte Sveriges vassaste svenske textskrivare. Moneybrother är just Moneybrother (eller Anders, äkta) flera gånger på nya skivan på svenska. Men det finns ekon från många andra. Och det är slamrigt och slarvigt (ibland), och charmigt och bra.
Som helhet: 3,9 av 5. När det är som bäst är det fantastiskt, den intensiteten och känslan av att det måste ut, skiten måste ut.
Jag skriver gärna texterna när han ska göra hela Born to run på svenska. Då ska ni får se på gnistor som börjar brinna.

Hon rullade en joint högst upp på däck, jag drack mest vin, och färjan fortsatte mot Madrid. Vi låg bakom skorstenen och hon hade ett liggunderlag och jag hade en sovsäck. När vi vaknade hade jag hennes T-shirt och inga kalsonger, vi kom inte ihåg ett skit. Skrattade bara. Jag saknade henne så när hon försvann. Jag saknar henne fortfarande ibland, och rycker till när jag träffar henne kort på en station, eller nåt. Så levande.


Dan Hylander sjöng Farväl till Katalonien. Katalonien är sej själv starkast men tillhör Spanien.

Jag läser Jo Nesbö för första gången, kriminallitteratur som slår det mesta i samma genre på svenska. Det finns olika sorters norrmän. Men det var inte dom som bjöd på motstånd när tyskarna kom. Det var inte dom präktiga svenskarna heller.
Det var danskarna, kom ihåg det, det är inte bara svart och vitt.

Hon såg väldigt allvarligt på mej när vi nästan var framme, när färjan nådde Madrid. Och jag åt grillad kyckling och hon berättade om urinvånare i tjugotre av världens länder. Men inget om spanjorer. Hon berättade om orättvisor och urgamla seder, om respekt, att människor måste ha något välkänt att samlas kring. Att man måste lära sej att förstå människor som dom är.
”Men spanjorerna då”, sa jag, ”deras historia, deras utveckling som just nu ligger trettio-fyrtio år efter vår, för att vi inte blev hotade, för att vi inte vågade ta striden. Ska man inte ge spanjorerna förståelse. Ska man inte ställa sej på en stol och se om världen ser annorlunda ut då?”
”Jag tycker i alla fall att tjurfäktningar ska förbjudas”, sa hon och jag minns att jag tänkte på vad hon skulle säga till indianerna eller stammarna i Afrika som hon så gärna ville dansa hos.
Jag minns att det var kallt i Madrid när färjan la till, att hon tog på sej sin parkas och rufsade det håret som jag hade rört vid överallt. Sen gick hon, sen gick det många år när jag inte kunde se på affischerna som sattes upp varje vecka. Hur han gled sej elegant undan den arge tjurens horn.

Christer Fuglesang tar ett stort steg för forskningen, skriver någon på en debattsida. Det gör han kanske. Jag bryr mej om helt annan forsknig. Den som ska leda till att människor bryr sej om varandra.

Han sjunger att du ska akta dej, du som ser ner på henne, Anders Wendin, det har han alldeles rätt i. Vi ska värna om goda människor som tror på sin sak och gör något.
Men vi måste också våga säga: FEL!