Skrattet dog på Erik Dahlbergsgatan

Man ska inte vara ensam när nära vänner dör. Man ska inte vara ensam när man dör.
Det blåser över Skåne, men allt det är vi vana vid. Det tar tid att vänja sej, men man lär sej till slut. Man tar apostlahästarna istället för stålhingsten bara, går med vinden i ansiktet och känner det friskt. Låter luften föna tårarna bort.

Gertrud Hemmel var ingen nära vän till mej. Jag har aldrig träffat henne. Men hon dog på årets sista dag. Hon blev 72 år.

Jag träffade aldrig Gertrud, men vi samarbetade två gånger. Först i novellsamlingen Upp och hoppa som jag var redaktör för, och nu, bara nyss, i Malmöboken. Jag tyckte att det var synd att hon inte kom till signeringen under Skyltsöndagen, undrade lite varför hon inte dök upp på släppfesten.

Jag talade med henne i telefon flera gånger. Hon skrattade hest och ofta. Ibland märker man att man tycker om människor, så tyckte jag direkt med Gertrud. Hon visste vad det handlade om.
Hon skrattade hest och ofta, hon skrattade åt sej själv. Sånt högaktar jag. Det är A och O om jag ska tycka om någon.

"Skriv mer", sa jag till henne.
"Äh, det är ingen som är intresserad", sa hon, och så berättade hon en massa bra historier.
"Men skriv dom", sa jag, och några la hon till texten i Malmöboken.
Att både bullra och vara ömjuk, så uppfattade jag Gertrud Hemmel.

Gertrud Hemmel jobbade som översättare, hon skrev en stor del av materialet till den på sin tid nyskapande, briljanta teveserien Helt Apropå. Hon var även dramatiker, skrev till både Lill-Babs och Lill Lindfors, och en massa annat som jag inte känner till.

När Upp och hoppa kom ut år 2000 cyklade jag hem till Gertrud för att leverera hennes friex, men hon var inte hemma så jag ställde påsen utanför hennes dörr.
När Malmöboken var klar tänkte jag att jag kanske skulle cykla hem till Gertrud igen, jag ville verkligen träffa henne. Men tiden försvann, som den gör.

Och jag har hittat ett ex av Upp och hoppa nu. Den handlar om en kvinna som mister sin man. Det är en vacker historia.
Och helt utan att vara patetisk eller blödig citerar hon Leo Sawyer i slutet.

"Är det tillgjort att ha något på engelska i dödsannonsen?" frågar hon begravningsentreprenören medan hon fortfarande kan låtsas vara rationell. Han ser nästan strängt på henne och förklarar att det bara är vad hon själv känner som gäller i sammanhanget.
"When I need you, I just close my eyes and I´m with you, and allt that I so want to give you, it´s only a heartbeat away ..."

Jag hoppas att du är där nu, Gertrud.
Jag kommer givetvis inte att sakna dej, men jag kommer att minnas dom trevliga samtal vi hade, ditt hesa skratt.