Death is not the end

Jag är fortfarande rädd för döden. Jag vill fortfarande inte dö. Jag vet fortfarande att jag ska dö. Det ska du också.
Varför är vi så dåliga på att försonas med döden? I Sverige, alltså. Det är skillnad, inbillar jag mej, i de katolska länderna. I de muslimska.
Är det sekualiseringen?
Tell me you.
Men döden är ett tyst ämne i stugorna med handvirkade dukar och präktiga visdomsord på bonader på väggarna.
Det klandrar jag inte.

Jag upplevde flera månader av en dödsångest så stark att den satte allt annat ur spel när jag var sexton år. Detta visste ingen. Jag pratade med ingen. Och jag höll på att sprängas av ångest.
Det var under den tiden som jag la grunden till det som senare blev grav alkoholism. Rädslan för döden.

Rädslan för döden använde jag mej länge av för att störta ännu närmre. För mycket sprit. Knark ibland. För att jag var rädd för att dö, bedöva bedöva bedöva.
Och ändå visste jag att jag sprang mot stupet.
Och ändå stannade jag inte-
Är det sjukdom.

Jag är en lugnare man när träden och allt det andra blommar. Jag lever med allergin. Jag lever med havet som var så stilla ikväll. Jag lever med att jag rökte min första cigg på flera veckor ikväll. Jag rökte den och tänkte på min äldste väns pappa. Jag kände såklart inte honom, men jag kände honom. Och han fanns i mitt liv. Hans son fanns och finns i mitt liv. Jag satt på en bänk vid havet i Limhamn och rökte den där ciggen för Bengt.
Och en gång rökte jag en cigg vid min morfars grav. Jag hade kört full dit. Det är inte vackert. Det är inte fånigt. Vissa gråter, andra gör det inte. Men alla gör det.

Jag hade en handledare 1989 i Jönköping när jag gick en termin på lärarhögskolan. Hon var religiös. Hon sa att jag borde skaffa mej en tro, när jag berättade om min rädsla, oro, otrygghet.
Hur skaffar man en tro?

Jag ar rädd igen när jag var mellan 25 och 30. Jag var en odåga då. Men jag hade ett mål. Att skriva och leva.

Hur skaffar man en tro?
Jag har en tro.
Jag har en dotter.
Jag är inte lika rädd längre. Det snörper bara till strypning en eller två gånger om året.

Det handlar om att jobba, om att jobba med något man tycker om, att umgås med människor man tycker om. Att prata och lyssna. Att få saker gjorda.
Man betar av sak efter sak och tll slut är man inte bitter, bara färdig och nöjd.
Att lägga sej ner och dö nöjd.
Men man ska inte vara 35 då, man ska inte vara 70. I välfärdslandet Sverige bör man vara 85. Det siktar jag på. Det räknar jag med att mina föräldrar fixar.
Det önskar jag av hela mitt hjärta, många goda år kvar.