Friday, April 27, 2007

Vådan av enfald istället för mångfald

Det var en fröjd första gången Elsa slutade vara rädd och började tycka att det var roligt, att sitta på pakethållaren på min kolonicykel. Igen igen igen, tyckte hon.
Håll i dej håll i dej håll i dej, tjatade jag.
Så i söndags var det dags igen, en kort tur, sa jag.
Sen var det så roligt och vi letade efter får, såg vallgraven och vallarna och dom fantastiska kolonihusen.
Vi tar en runda till, sa jag.

Det är så hemskt att se sitt barn lida, se smärtan och rädslan. Och veta att man har stor del i skulden.
Håll i dej hålli dej håll i dej.
Sicket onödigt tjafs. Det fattar hon ju själv.
Inga fötter i hjulet, borde jag skrika mej blå istället.
Vi letade efter svanen och plötsligt rörde sej inte cykeln framåt längre. Plötsligt skrek Elsa. Foten hade fastnat och såg alldeles sne ut, som en värre fotbollsskada.
Det var inte kul, inte alls.

Måndag var två läkarbesök och röntgen och väntan. Och bära henne överallt.
Inget var brutet.
Och på tisdagkväll kunde hon ta några små små stappliga steg.
Och en flicka på fyra vill leka.
Och jag tyckte att allt var långtråkigt, att vara hemma men inte kunna jobba.
Så vi tog tåget till Klampenborg och vidare i den gnissliga vagnen till Bakken, som var stängt. Fast inte riktigt, spelhallarna och några krogar var öppna, och man kunde stoppa i en femma och åka bakom tomtens renar. Helikopter för en tia. Det dög.
Och vi åt dansk buffet för rimligt pris och Elsa fick glas och jag utblandad hof med lättöls styrka.
Och solen sken och vi körde bil och kom överens om att det var bra att det var mamma som annars stod för bilkörandet i familjen.
Och lagom tills vi började tänka på refrängen öppnade några karuseller och Elsa fick åka en sväng i en Familjen Flinta-bil och en tur som bussförare.
Och solen sken hela tiden.
Och löven började slå ut.
Och fotskadan hemsöker mej, men den gjorde också resan möjlig. En farsa och en dotter fick lite quality time, och det ska ju vara viktigt.

Jag skriver i Landskrona, i Borstahusen, bara för er. BoIS vann igår. Nu ska jag ut till havet och läsa ett avsnitt Matt Marriot ur en Western från åttiotalet.

7 comments:

Daniel Pettersson said...

Hemskt och fint. På en och samma gång.

Min far brukade skjutsa mig överallt när jag var liten, en gång var olyckan framme, där också. En rem från en väska åkte in i hjulet och låste det. Vi hade bråttom till tåget. For i skiten båda två, skrapade upp våra huvuden och knän och armbågar. Man behöver kanske en olycka, tänker jag ibland. Det lär ju inte hända igen.
Gött att Bois slog häcken.

Trevlig Helg!

Smart Ass said...

Stackars tös!

Jonas said...

Ja, man kan behöva olyckor ibland. Det var bara det att jag kände mej så skyldig den här gången, oh maktlös.
Men nu är hon nästan helt återställd.
Och hon fick inte glas, hon fick glass, nån måtta får det ändå vara.
Om Farornas konung läser: har du fått mitt mejl?

farornaskonung said...

hehehe, jo jag har fått ditt mejl om bastians novell, jag som fader blev stolt som tuppen över dina ord och sonen själv kommer att mejla dig en tanke vilken dag som helst, kanske han skickar över sin senaste kortnovell också...

ses på seglaren på fredag

Teveombudsmannen said...

Matt Marriot?...hm...uppdatera mig...

jonas said...

Uppdatera och uppdatera. Mat Marriot och serietidningen Western är sånt jag hittar i sommarstugor, torp, eller i det här fallet i en väska i vår kolonistuga. En väska från förr.
Matt Marriot är en storvuxen rättskaffens, modig, you name it, hjälte i Vilda Västern. Låt oss kalla honom en något mer liberal John Wayne.
Tidningen jag läste var från åttiotalet, och då läste jag inte Western särskilt ofta, dom tre eller fyra nummer jag har är nog egentligen min brorsas.
När jag befinner mej på marknader eller torghandlar brukar jag leta efter sporttidningen Buster, försöker hitta nummer i följd, så att jag kan följa historierna på utedasset eller när dom andra somnar i kolonistugan och jag tyst tyst lyssnar på Black Jack i P4, som i fredags.

Millan69 said...

Mmmm..stackars lilla Elsa, det gjorde säkert ont. Samma sak hände mig för några år sedan med mig o min son. =(

Jag ramlade in här på ett litet bananskal, ville kolla lite vem jonas Bergh e, han som skrivit boken om Sonny & Karola, boken som min pappa ville att jag skulle läsa.
Han blev själv tipsad om den på skolans bibliotek uppe i Blomstermåla i Småland. La-bo som han är läste han boken o nu ringde han o villle att jag oxå skulle läsa den.
Gillar att sitta o lläsa din blogg, man känner juh igen sig i det du skriver eftersom man själv bor här i "lilla chicago" =)

Hoppas att du får en bra vecka så kommer det säkert fler kommentarer..

//Millan