Vilken väg ... är det samma väg igen
Bodil Malmsten med den alltid lika förstående Daniel Sjölin på teve. Tycker han verkligen om alla? Har han aldrig någon tuff fråga som vill ta sej fram? Jag vet inte. Han sköter nog sitt jobb bra. Jag har bara för mej att han sa att han skulle göra ett helt annat program i dom första intervjuerna innan Babel började. Innan den rufsigt välkammade redaktionen tog över, och den rufsigt välkammade Daniel Sjölin var kanske aldrig så tuff.
Men Bodil är i alla fall inte flat.
Det finns för många kulturarbetare/konstnärer av olika slag som allt för starkt vill vara som någon annan, vara som en beundrad äldre kollega istället för att skaffa sej en egen säker konstnärlig identitet. Det är fel.
Aprilväder som luktar höst i maj.
Imorgon ska jag på begravning.
Jag lyssnar äntligen på Kris Kristoffersons senaste. Många döda människor i dom sångerna.
Och jag köpte Ulf Sturessons nya, Beroende. Jag respekterar Ulf Sturesson mycket. Hans första platta, I overkligheten, är en svensk milstolpe alltför okänd.
Och på rea, Broder Daniels och The Alarms samlade.
68 guns och Were where you hiding when the storm broke.
Den stigen jag brukar gå, bakom vägen, nära vallarna där marken kan bli sump, där ankorna kan tro att sjön eller dammen börjar och ett liv eller bo kan byggas. Den vägen ska jag gå i regn imorgon. Jag hade hoppats på sol. Det passar en begravning bättre.
Jag ska läsa klar Per Engströms bok sen. Och Arnalds om Artur och Maria. Och kanske kanske min första Paul Auster. Kanske en baddeckare av Håkan Nesser, kanske. Sen ska jag läsa om Henrik Tikkanens adressböcker, och, som jag brukar, återvända till stycken i Kristian Lundbergs Den som inte talar är död.
Det säger jag, den som inte talar är död.
Jan Karlsson är en bra kulturskribent. Men hans försvarande av BG i recensionen av En blues från Landskrona förstår jag inte. BG gjorde en dålig recension där hon missade sitt uppdrag. Det kan hon gott få höra. Man sätter sej inte i en glasbur om man är rädd för stenar. Jag hade kunnat utveckla detta, men jag orkar inte just nu. Men kanske senare om nån är intresserad.
Gjorde en intervju med nån web-tv idag, Kvällsposten och Kanallokal, ungefär. Snabba bud. Hon ringde och en timme senare var hon vid min dörr.
Och jag som ville promenera i regnet. Jag som ville tänka och tänka mer på min nya bok, den om Pange. Han har tagit bra mänsklig form och jag längtar så efter att börja skriva på allvar, att lära av mina misstag. Det blev många såna under skrivandet av den bok som tidigast kommer ut i januari.
Jag har så mycket att säga även om jag inte säger det nu, men jag ska vara borta några dagar. Så jag skickar ett vykort. Så, nu är det färdigt.
6 comments:
När jag pratar om dom som vill efterlikna, eller bli nästan lika bra som någon annan, då pratar ja ofta om författare/konstnärer/whatever in spe, eller (i något fall) dom som är tidigt i sin karriär. Jag menar inte mej själv, jag anser mej ha en egen stil.
En egen stil, givetvis influerad av andra, många andra.
Men det är en annan sak.
Jag gillar Bodil. Inte lika mycket som författare som människa. Den där tanten hon är vill jag vara, på sätt och vis, men inte av den anledningen som man kanske tror, eller förhoppningsvis inte. Och det där med igenkännandet som hon tog som en dålig komplimang eller vad det var, det känner jag igen (sic!). Annanheten, livet bortanför sig själv, förvåningen, att man kan vara så, något annat eller någon annan som tänker så eller så. För övrigt anser jag att Jonas Bergh har en egen stil.
De som vill efterlikna, som inte riktigt har hittat nån stil (än), är inte de nånstans och tafsar på begreppet "pretto"? Jag tjatar lite om det för jag är intresserad av det där - de känslomässiga skillnaderna mellan pretto och pretentiös, och så.
För min del handlar det om att försöka vara personlig. Berätta mina historier.
Jag har ingen utgångspunkt att vara speciellt nyskapande. Utan snarare att verka i en slags tradition.
Att göra nytt. Vad är det? Tror inte på det som självändamål. Utan det är berättelsen som är viktigast för mig. Ibland funkar det. Ibland inte.
Sen finns det såklart en hel hög med människor som påverkat mig. Vare sig jag vill eller inte. Men. Påverkad blir man ju hela tiden Märkligt vore det annars. Tror inte man kan få ut något kreativt av att låsa in sig i sin kammare. Typ.
T.
Konstiga ord. Nyskapande. Att göra nytt.
Det är inget jag pratar om. Jag pratar om att göra eget. Men framför allt om en inställning, en självklarhet. Att inte vända sej till/luta sej mot andra. Utan att börja jobba och automatiskt göra sin egen grej. Som ... tja, L.T. Fisk.
Och om vi pratar tradition, min tradition är berättarens.
Post a Comment