Att orka vända också tunga stenar

På första sidan av Landskrona Posten (lokaldelen) idag vänder en kvinna ryggen. En stor bild ca 75% av förstasidan. På förstasidan av den gemensamma (HD/NST(LP) delen finns ingen bild, men en huvudrubrik som ropar: Här är platserna många fruktar.
Det luktar Aftonbladet eller Kvällsposten i förrgår, mina vänner.

Jag bodde i Göteborg i slutet av nittiotalet. Gick på Poppius journalistskola, en termin bara. Journalistik har alltid intresserat mej, men har aldrig varit mitt yrke.
Jag gick Andra långgatan till Masthuggstorget där jag brukade gå in på en ofta halvtom bar där en gammal hamnarbetare jobbade, hans sambo ägde stället. Han berättade för mej om uppväxten i Göteborgs arbetarkvarter. Han rökte och tog en öl, bjöd mej på en ibland. Berättade om hur han spelade jazz. Berättade om hur han nu hade skrivit tre böcker om sin uppväxt.
"Det man läser i tidningarna är aldrig sanningen", sa han, och menade hur det var i dom ruffiga kvarteren förr, i Göteborg.
På den krogen lyssnade man på jazz i källaren och läste Arbetet.

En termin journaliststudier. Och ett intensivt läsande av tidningar i tjugo år.
Och Landskrona Posten i brevlådan idag. Frågan som har ställts till 376 personer är: Känner du dig ibland orolig för att vistas på platser i din stadsdel? IBLAND!
Snabbt försvinner detta IBLAND för journalister och rubrikmakare hos HD och Landskrona Posten. Varför, undrar jag. Är det slarv? Är det okunnighet? Är det en medveten och genomtänkt strategi?
Det hade varit okej för en kvällstidning som medger att man vill sälja lösnummer. Men för en seriös morgontidning ter sej detta märkligt, anser jag.
Man intervjuar två personer som bor i det område där flest människor känner sej otrygga IBLAND. Närmare bestämt 36%. Två otrygga (ibland) personer får komma till tals. Journalisten är bevisligen helt ointresserad av de 64% som aldrig känner sej otrygga.

Jag såg filmen Den sista färden igår. En bra och obehaglig film om hur trånga värderingar och von oben-seendet gör storstadsmänniskor lika knäppa som inavlade människor som aldrig vill släppa in något främmande över tröskeln.

Är människors otrygghet välgrundad i Landskrona?
Hur ser brottsligheten ut i verkligheten, t ex på Rådhustorget eller Kasernplan?
Varför tar inte Landskrona Posten reda på det?
Den kriminalitet som finns på Rådhustorget, finns den? Är den abnorm? Består den inte, som den alltid har gjort, av fulla människor som bråkar? Någon som slår ett slag för mycket, någon som snor en klocka, en telefon, en plånbok.

Skräniga ungdomar utanför en ungdomsgård. Är det en berättigad oro? Är det kriminalitet? Kaxiga ungdomar som kanske skriker eller småmuckar utanför Oliver. Är det något nytt? Inte för mej, i alla fall.
Och skadegörelse? Jag var en tonåring från den övre medelklassen och jag stod för en hel del skadegörelse tillsammans med mina vänner under en period.

Jag skulle vilja svara på några frågor.
Jag känner mej sällan otrygg i Landskrona eller någon annan stad. Ibland är jag rädd, mörkrädd. Ibland ställer jag mej frågan: Varför är jag rädd? Och kommer fram till att jag är rädd på grund av den verklighet som skildras i tidningar och annan media. Inte på grund av den verklighet som jag faktiskt lever i.
Och jag är en försiktig man.
Och jag är en medveten man.
Och jag är medveten om problemen i Landskrona och andra städer. Jag är också medveten om dom människor jag träffar som säger att dom känner att det är på gång nu i stan, det går uppåt, det är en sån känsla. Och, säger dom, att det finns så många i Landskrona som bara gnäller för gnällandets skull, som rättfärdigar sina egna misslyckanden.
Såna saker säger människor som jag inte känner till mej.

Människor i Landskrona har EN tidning. Man säger: Har du läst TIDNINGEN? Det är inte klokt, nu kan man inte gå ut nånstans.
Så läser många tidningen.
Det blir en sanning. Nu kan man inte gå ut nånstans. Snart har vi en moskè på Rådhustorget.

Vollsjö är det mest våldsamma samhälle jag bott i, inte så olikt Den sista färden i sina värsta stunder, IBLAND.

Jag är inte så korkad att jag går genom mörka parker ensam. Inte i Landskrona, inte i Malmö, inte i Bromölla eller Sjöbo (där jag en gång blev hotad och fick min cykel förstörd av svenska ungdomar i hiphopkläder, i kommunen där inga blattar finns). Inte i Aten eller London, inte i den lilla stan Sesimbra i Portugal. Så jävla dum är jag inte.
Detta lär sej både flickor och pojkar tidigt, gå inte i mörka parker eller gränder ensam. Det har dom lärt sej sen långt tillbaka.
Och återigen. På Landskronas mest otrygga (ibland) ställe, känner sej 64% aldrig otrygga.

När jag går hem sent i natten till min kolonistuga går jag genom tre av Landskronas fyra mest otrygga (ibland) ställen. Jag går där (eller cyklar) när det är mörkt ungefär femtio gånger om året. Jag tillhör målgruppen, män som kommer ensamma från krogen. Och (peppar peppar ta i trä) än så länge har inget varit i närheten av att hända mej.

Jazzen kom till mej i Göteborg. Jag har läst många böcker om den pre punktid som jazzen var. Jag har läst om den sanslösa rasism som jazzmusikerna råkade ut för, igen och igen och igen.
Och nu sitter blekansiktena och diggar jazz och slutar rösta på sossarna och tar sina två bilar till biltvätten och barnbarnen får äta på MacDonalds och man förstår inte. Man förstår inte varför dom pratar annorlunda, DOM, utlänningarna.
Och det finns ju inga melodier i hiphopen.
Och i Sjöbo stoppades en hiphop-grupp från att uppträda på skolavslutningen. Eleverna ville, men föräldrarna startade en namninsamling och vann.
Inga blattar på våra gator!

"Man kan ju inte gå ut längre", är ofta bara en bortförklaring för ens egen försoffning och förstockning.

Och jo, jag såg Count Basie-dokumentären ikväll.
Och jo, någon borde skämmas.