Saker som vi inte pratade om i P1-programmet från vår kolonistuga
På väg till Akropolis nån timme innan programmet träffade jag journalisten Kalle Bergren på cykelbanan. Lång och ståtlig och skäggig. Och alltid stridbar. Han berättade att båda (inte bara Torkild) de två andra som skulle vara med i programmet var Folkpartister. Märkligt.
På Akropolis drack jag lättöl och pratade med ägaren Apu. Han är turkisk kurd, muslim. Han dricker alkohol. Det gör många muslimer. Det är inget konstigt. Apu har flyttat till fint område i norra Landskrona. Han är mycket omtyckt. Och varför skulle han inte vara det. Han är en trevlig människa.
Jag vet mycket mer om Apu, men det tänker jag inte skriva här.
Så kom Soffan med en barncykel från affären där hon jobbar, den var till Apus barnbarn. Soffan delar ut tidningar också. Från två på natten fem gånger i veckan. Det har hon gjort i fyra år ungefär. Hon har aldrig råkat ut för trubbel.
Landskrona Posten är i princip den enda tidningen i Landskrona (Skånskan har en del läsare också), och jag saknar arbetet. Det hade sett annorlunda ut i Landskrona om det fanns två tidningar. Om det inte fanns en tidning med ensamrätt.
Tillbaka till Kalle Bergren. Han berättade om en undersökning kring hur ofta man valde att skriva om våld och kriminalitet i HD och Landskrona Posten (samma tidning, olika editioner) på lokalsidorna. Landskrona Posten segrade överlägset. Och då är ändå Helsingborg nästan tre gånger så stort som LA, och inte på något sätt utan brottslighet.
Man väljer.
Landskrona var rött under tiden.
Helsingborg blått.
HD och Landskrona Posten är blåa tidningar.
Numera är Landskrona en politisk sörja där Folkpartiet och Sverigedemokraterna regerar hand i hand.
Det kan man fundera på.
Var det det ni ville, Landskrona Posten?
Visst, kortsiktigt är det nog bra. Det händer saker. Precis som i Alliansens Sverige. Men vad händer sen? När underklassen växer sej större och fattigare. Är det verkligen rätt väg att gå?
Jag stoppar där. Ska berätta om midsommar och goda människor senare.
11 comments:
Kalle Berggren var en av de springande punkter till varför jag började skriva. En av. Jag läste alltid hans kolumner i LP. De var apart från det övriga i den tidningen. Han skrev om någonting annat. Något större, fast i det lilla. Det var jag imponerad av och det var något jag tyckte att jag också ville göra. Sen tyckte jag också han såg stilig ut, då. Lång och skäggig. Se där, en likhet. Åtminstone en.
Han var rätt ensam, men då fanns Arbetet, då fanns tidningarna där på Tidningshyllorna i Joe Hill-huset, gamla biblioteket, där nere, i ett varmt utrymme, det är så jag minns det, lite svettigt och med en doft (lukt) av svett och regnvåta kläder. Det kanske var dit man gick när det regna. Det var bland annat dit man gick när det regnade. Ny Dag minns jag att jag läste för att det var apart från den tiden och Sydsvenskans ledarsidor. Och Dagen som var härlig att argumentera mot, alla kristna konservativa värderingar, där en del ändå var sådant som man kände att de kunde ha rätt i. Och vad hände om det var rätt? Man bläddrade i dem. Om igen. Skrev anteckningar som är sedan länge slängda, som man aldrig använde, eller som man försökte skriva något klokt av. Jag klarade det aldrig. Jag var inte klok. Jag är inte klok. Så man gick upp i bibblan och Jockes syster stod där och såg snäll ut. Och man hälsade blygt och bläddrade i skivbackarna och hittade någon jazzplatta med The Art Ensamble of Chicago eller Johnny Griffin. Och lånade Underdog med Charles Mingus och läste den i parken med en kopp kaffe och kanske en underdelsfralla med ost och en gurkbit.
På förekommen anledning: Jag skyller inte Landskrona Posten för valutgången i Landskrona. Men jag hävdar bestämt att man som ansvarig utgivare, redaktionschef, journalist, redigerare, på olika sätt kan välja vad som fyller tidningsidorna och hur mycket eller lite utrymme det får.
Jag tog bort en kommentar där jag skrivit något barnsligt. Vad jag verkligen ville ha sagt var att Tidningen Arbetet är saknad i städer som Landskrona, Helsingborg, Malmö. Det behövs två stora tidningar. Det behövs dynamik.
här händer det saker i det fördolda, minsann.
Det gör det alltid, käre vän.
Och det var en säregen lukt i tidningssalen. Det luktade gammalt hederligt Folkets hus, kanske. Eller som i såna trappuppgångar där ofta en farmor eller farfar bor eller bodde. Sås och potatis.
Just det! Just det! Farmor och sås och potatis.
Framförallt minns jag knarret i golvet som alltid störde den allvarliga mannen som satt och letade efter någon gammal tidningsartikel i den helt ohanterbara maskinen som gjorde allt stort och rörigt.
Och Svegis som inte sällan hann sno NME precis framför näsan på en.
Just det, frank, men nu pratar vi om två olika saker. Tidningssalen på entréplan och tidskriftsavdelningen med det knarrande golvet. Eller?
Just det. Tidskriftsrummet var något annat men ett under av instängdhet och alltid varmt. Det var där släktforskarna satt och mumlade.
Post a Comment