Ett hål i huvudet ... - 2

Vi åkte till Spanien i februari 2006. Ja, vattnet var salt, och kallt. Allt var kallt. Man kan märka det på en människa man känner, när hon vänder blicken åt ett annat håll.
Nä, det är inget.
In my ass.
Och man försöker, berätta! Så kan vi ordna det.

Hela livet tar sin tid. Man måste vara mogen. Man måste våga säga: Jag vet inte. Jag måste jobba vidare med detta.
Det tar så lång tid: Vi måste jobba vidare med detta.

Jag hittade en bänk vid strandpromenaden som var öde. Jag satt där med mitt manus. Jag förstod att det måste bli en bok på minst femhundra sidor för att få allting sagt.
Jag strök 80%

Sen kom vi hem och Helvetet öppnade sej rakt in som, inte en brand. Som en tomhet. Som gelé i slow motion, som att inget orkar göras.

Jag låtsas att jag är tillbaka i Aten nu. Sitter vid en dator på centralstationen. Har varit i Köpenhamn. Hoppade av vid Österport. Gick en annan väg.
Man måste gå en annan väg.
Jag åkte ofta till Köpenhamn då, vårvintern -06, skrev nästan inget på min roman. Hade jag varit riktigt anställd så hade jag varit sjukskriven.

Det fanns en strand i Aten. Det fanns små hål i väggarna som sålde souvlaki. Små grillspett. Jag lyckades äta. Jag lyckades arbeta något. Jag lyckades leva. Jag lyckades ha det ganska trevligt när Johanna kom efter en vecka. Vi lyckades, nästan.

Att jobba.
Man måste jobba med allt.

Jag stod i en bokhandel i Köpenhamn idag. Jag stängde ute allt annat. allt skitsnack jag hela tiden hör och läser. Allt som omöjliggör förlåtelse. Jag stod och tittade på en samlingsvolym med texter av Dan Turell. Jag kände mej tillbaka som en annan.
Nyhavn 17 sen. Tillbaka som en annan.

Jag har försökt skriva en bok som jobbar utåt. Så här gick det till. Förstår du dessa människor?

Nästa gång: Spanien och högerregeln.