Till Killor with love

Tidig september och äpplena är röda och några faller. Alla dom små hundarna i grannhuset i Hammenhög. Som att dom sprängs ut genom dörren samtidigt. Kennet. Inte Killor, inte än. Fem år, sex nästan. På väg ut till gungan som är ett av många utbrända lastbilsdäck i en lina i ett träd på en kulle i trädgården. Som i vilda västern. Galgbacken.
Och hundarnas vassa skall. Och murket trä i staketet. Och pappa med hagelbössan och brusigt ansikte.
"Zigenarkärring”, skriker han och skjuter i luften. ”Du! Nästa gång ... då jävlar”, skriker han när den svart silverhårade kvinnan kommer ut på trappen.
”Du rör inte mina hundar.”
”Är dom på min tomt, så dör dom. Sen dör du”, väser Killors pappa. ”Kennet, ska du gunga, jag ska snurra dej”, säger han nästan vänligt. När en hund kommer in genom hålet. ”Sparka den, sparka den jäveln”, skriker pappa, och Killor väntar en stund, och pappa bara skriker. Sen sparkar Killor efter den lille hunden, sparkar och sparkar, men träffar inte.
Men något händer. Pang! Och äpplena faller röda. Och hunden faller och blöder.
”Tio små niggerpojkar, kärring”, säger Killors pappa och siktar efter kvinnan, låtsas pang, låtsas en rekyl upp mot himlen med molnen. Sen slänger han liket över staketet. ”Jag skjuter dom en efter en. Du får sätta dit hönsnät, eller nåt”, säger han och vrider upp gungdäcket som en leksak med fjäder från längesen. Och säger håll i dej. Och allt snurrar och till slut stannar det, för att snurra tillbaka igen. Men då glider Killor ner genom hålet, landar i gräset som luktar blod, jord och fuktiga äpplen.