Stan Ridgway

Vårvindar friska, leka och viska. Så blir man febrig. För första gången på säkert tjugo år tog jag tempen. Johanna har köpt en örontermometer. Som mest hade jag 40,1 i vänster öra medan höger öra ständigt låg ungefär en grad under.
Längtade till bänkarna, även om sydvinden inte är den optimala. Skönt då med en liten trädgård att sitta i, men inte alls samma känsla av möjligheter.

Jag såg Inter mot Liverpool. Tänkte på Jocke Nilsson när han kom från Spanien till Landskrona BoIS, så många smarta passningar som ingen lagkamrat fattade. Som Zlatan måste ha det.

Spanien. Alla pratar om Barcelona. Jag pratar om annat. Jag pratar egentligen om Portugal. Precis som jag pratar om Danmark i Sverige.
Jag skulle åkt igår, jobbresa. Men inte med den febern, den värken och segheten. Idag måste jag jobba ifatt i boden. Imorgon ska jag till Landskrona. På lördag skaa vår tipsfirma tippa upp vårt kapital, vi behöver en förlustaffär. Skatterna.

Det är såhär man ska skriva blogg. Min dagbok. Mitt liv. Vi får se.
Det finns till exempel mycket intressant att säga om en speciell tavla vid en hamn. Jag tycker mycket om den. Och en tavla om en annan hamn.
Gruvarbete i Wales eller Ryssland, eller Belgien. Eller, för all del, USA. Jag ryser bara jag tänker på det. LLewellyn, Jag minns min gröna dal (tror jag att den heter). Han som älskade livet (Stone). Och allt som finns i tidningsläggen (första gången jag skrivit det ordet).

Och hamnarna och fartygen, långt under däck i stormarna. Kanske äventyret innan tågluffen uppfanns.
Jag är nöjd med att sitta i min bod. Men en färjelinje i närheten hade inte skadat. Även om jag tycker mycket om tågstationer.
Nu får det räcka.