That´s why I love country music

Det är så många människor i mitt liv, nära och långt borta, som då och då sagt till mej: Varför gör du inte så? Varför gör du inte det? Varför blir du inte så? Varför blir du inte det?
Du skulle bli jättebra på det.
Varför skriver du inte om det? Varför skriver du inte så?

Jag kan bara gå min väg.
Jag är inte obstinat, men jag tar inga order. Jag gör inget på beställning om jag inte själv tycker att det är rätt.
Jag försöker inte efterlikna någon.
Jag vet att jag inte är den ende som har/har haft liknande drömmar, längtat efter liknande saker.

Jag vet att jag satt i ishallen i Landskrona i slutet av sjuttiotalet. Allmänhetens åkning. En kille, några år äldre, hade ett par ABC-Uffe. Fullständigt fel. Han var alldeles ensam. Det var jag också. Jag ville det. Jag tyckte så synd om honom. Han såg ensam ut på ett annat sätt. Han hade adress och telefonnummer skrivet på sina omoderna skydd. Jag ville prata med honom.

Jag har alltid trivts med ensamhet.
Eller kvalitetstid med andra.
Kvalitetstid kan vara pilkastning med goda vänner på puben. Eller en trevlig och lång middag. Eller när man leker lekar i ett hav.
Jag vill cykla ensam.
Jag vill skriva ensam.
Jag vill simma ensam.
Ensam i en offentlig bastu med en bok och Den glade dansken kyld.
Ensam på ett tåg.
Inte alls ensam. Musik och böcker.
Jag har aldrig velat vara någon annan.

Jag formades av två saker:
Mannen som var med i tiotusenkronorsfrågan. Han hade köpt en ny skjorta. Den var vit med brunorangea blommor. Han hade stora tjocka glasögon. Han kunde allt. Men han åkte ut nästan direkt.
Han kunde inte knyta skridskorna som killen på träläktaren med råttorna under inte kunde åka på. Han var så nervös. Och ledsen.

Jag har aldrig sysslat med tillkämpad solidaritet.
Jag förstår inte hur människor tänker.

Två saker har format mej:
Sonny Johanssom skulle äntligen få debutera i Åby Erikssons frimicklarlandslag. Men fick inte spela från start. Allsvenskans störste anfallare, på alla planer, fick knappt vara med. Fick ingen chans. Store, blyge Sonny som inte vågade säga till. Ralf Edström som la in en prilla på sitt språk.
Och man ska inte bli utkastad från där man ska få höra hemma, bara för att man inte kan snöra ett par omoderna skridskor.