Youth is wasted on the young (I was so much older then I´m younger than that now)

Vi är unga. Vi är rutinerade. Jag är snart tjugo och Mange har fyllt tjugotvå. Vi är studenter eller arbetslösa. Vi har långt och lockigt hår. Vi är nyfikna. Eller förbi. Eller bortskämda. Det är nästan sommar. Det var en lätt bris genom fönstret som väckte mej i morse. Det var en lätt knackning, och han såg så glad ut. Som morfar brukade säga, pillemarisk.
Vi är på färjan mot Köpenhamn. Spelautomater. Lastbilschaufförer. Mackor med pannbiff och stekta ägg.
”Låt oss tala om kultur”, säger Mange och bär en bricka med fyra öl.
”Vadå?”
”I Grekland”, säger Mange och han bestämmer. Jag har slips, skotskrutig.
”Hur då?”
”Jag har pengar, mycket pengar”, säger Mange som har en svart smal skinnslips, smala byxor.
”Jag har bara extra kalsonger och strumpor”, säger jag och dricker. Och ett par avklippta jeans och en T-Shirt.
”Jag har tatt med mej”, säger Mange, och vi skulle cykla från Köpenhamn till Helsingör. Campa. ”Jag tog aldrig ombord cyklarna på färjan”, säger Mange, och han ville att jag skulle skynda mej upp och ta en bra fönsterplats.
”Jag trodde att det var tältet.”
”Jag lurar in dej på den rätta vägen.”
”Vadå?”
”Du hade aldrig hängt med annars. Du har ingen bror.”
”Inte du heller.”
”Är du säker på det”, säger Mange, och det flinet i leendet. Smält mej hela vägen. Smält mitt oroliga hjärta till ett annat.

Det är sent på kvällen när vi tar oss av tåget. Hamburg sover inte. Inte korvarna och ölen i stationskioskerna. Vi köpte whisky på färjan, drack. Vi somnade. Vi har vandringskängor från Polen.
”Låt oss tala om frihet”, säger Mange, och det går inga tåg åt vårt håll förrän i morgon.
”Vadå?”
”Vi tar en taxi”, säger Mange och pekar mot ett hotell. ”Det är lugnt”, säger han och vi checkar in i ett långsmalt rum. Försvinner ut igen.
Går på Reperbahn. Alla drar i oss. Kom in. Kom hit. Bli min allra bästa vän.
”Vi går in här”, säger Mange och betalar. Vi får varsin liten öl, står i det skeva ljuset i grönt och orange och dricker fort. ”Är det frihet”, säger han, och på varsin högtalare står två flickor och dansar i trosor och bara bröst. Dom ser uttråkade ut. Eller ledsna.
”Jag vet inte.”
”Jag vill ha mer öl”, säger Mange och vi sätter oss inte i dom trånga plyschfåtöljerna. Sätter oss inte bland jubilarerna som jublar. ”Är vi bättre?”
”Zwei bier”, säger jag. Och det tar tio minuter att hälla upp. ”Noch zwei”, säger jag när vi blir serverade.
”Jag har pengar”, säger Mange.
”Är vi bättre”, säger jag och längtar efter nästa tåg.
”Än vem då?”
”Jag vet inte.”

Vi har svarta kavajer och svarta jeans. Vi går från kylan i morse på Gare du nord. Vi går från torrt bröd och ett folk alldeles oförstående inför vår tyska dekadens.
”Låt oss tala om musik”, säger Mange när vi sitter på caféet, trycker i oss rött vin och baguette.
”Det studsar”, säger jag, och menar ljudet mot klinkers från flipperspelet.
”Kyrkogården ...”
”Han är ju inte begravd här. Han var aldrig i Frankrike.”
”Jag har ett vykort”, säger Mange. ”Han var här, ensam ...”
”Fick du kortet?”
”Det var till mormor.”
”Men han tyckte ju inte om musik.”
”Jag tänker på han, Jim, sångaren i Doors.”
”Ska vi till hans grav?”
”Man kan göra vad man vill.”
”Jag vill spela flipper.”
”Flipper kan vara musik”, säger Mange och fortsätter gå mot staketen med svarta järnspetsar. ”Men jag tycker om kyrkogårdar.”

”Låt oss tala om litteratur”, säger Mange, och vi har lämnat Akropolis kullar. Vi har glidit ner bland alla vita stenar, allt det gröna. På våra unga rövar. ”Du vet ... Han kunde Shakespeare, allt utantill.”
”Det här är Grekland.”
”Och dom andra, dom gamla grekerna”, säger Mange. ”Tror du jag är blåst?”
”Det vet du”, säger jag, och vi har gått på dundrande vägar från Aten till Pireus med sovsäcken och tältet som Mange köpte av tysken med cykelbyxorna. ”Men varför kunde vi inte ta tåget, vadå lifta?”
”Vi måste nog börja spara.”
”Jag vill köra bil.”
”Jag vill ha souvlaki.”
”Vi kan väl stanna här”, säger jag, och det är en liten taverna med en liten parkering. Vi dricker Heineken och äter grillat kött. Och det sura i såsen är ännu inte surt.
”Ulf Lundell.”
”Göran Tunström.”
”Leonard Cohen”, säger Mange, och alla ser sömniga ut. Upp bland kullarna gnistrar husen vita. ”Så får det bli”, säger Mange och går mot bardisken för att beställa en taxi. ”Vi ska ut på sjön.”

Det luktar brända pinjeträd och hav. Det luktar kåda när jag dricker vinet. Vi är stenade på ön Hydra.
”Låt oss tala om kriget”, säger Mange, och det finns en mur. Sen finns bara klippor.
”Vilket jävla krig?” Och det finns minnen i varenda sten. ”Dom har suttit här.”
”Det är bara båg”, säger Mange och tar fram bankkortet som han fått av sin frånskilde pappa. Går fram till stupet och kastar iväg det. Som en svala lägre och lägre när ovädret snart ska börja. ”Vi måste jobba. Eller åka hem ...”
”Jag vill inte hem.”
”Jag vill hem, hela tiden”, säger Mange och han har vita kläder nu, skiten blir osynlig i solen. ”Låt oss tala om livet.”
”Vadå livet ...”
”Det är bara båg”, säger Mange och pekar på en båt vid horisonten.