En kille från Landskrona

Fyra-noll borta mot Sirius.
Vi ropar inte hej förrän den feta damen sjunger.

Jag började gå på BoIS någon gång i mitten av sjuttiotalet, med min brorsa, pappa, kusiner, farfar och farbröder.
Vi har åkt ut förr.
Vi har gått upp förr.
Jag minns segern hemma mot Halmia. Jag minns förlusten på Örjans vall när vi åkte ur allsvenskan, när det nu var, åttio eller åttioett.
Och sen rätt ner en division till året efter.
Precis som i mitten av nittiotalet när Greger var en skadad kung.

Jag såg sex-två mot HIF på textteven i ett hotellrum i Göteborg, lyssnade på Ralf Edström. Köpte alla tidningar som fanns dagen efter.

Det finns folk i Malmö som försöker retas med mej ibland. Som om en boisare skulle ta åt sej av en katastrofsäsong.

Som om staden Landskrona inte har ridit ut värre stormar än en invasion av sd-dårar och ungdomsproblem.
Det betyder inte att man ska skoja bort det svåra och allvarliga.
Det betyder inte att man ska tillåta brott.

Jag har själv varit nere på botten.
Man tar sej upp.
Det är svårt att sparka ner någon som är glad för att bara vara vid liv.
Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit.