Träskdrömmar

Allting börjar ju med Rödby.
Köpenhamn har jag sett så många gånger. Det luktar huvudbangård, men det luktar Köpenhamn, och Köpenhamn och Köpenhamn.
Rödby är porten till kontineneten. Upp på däck med måsarna.

Hamburg. Restaurangen i tevetornet i Hamburg. Hemliga öl i tonåren när vi väntade på biltåget. När allting pirrade.
Det pirrar nu.
Rickard och jag som missade färjor och tåg. Hamnade i Hamburg. Hamnade ändå i LOndon till sist.

Och Paris. Det är bara ett år sen. Johanna och jag utan barn. Svarta kläder. Cigarettfimpar på golvet och flipperspelet nedanför hotellet. Där jag hängde i baren och försökte läsa sportsidorna på franska. Fick frispel.

Jag har aldrig varit i Marseille. Jag har aldrig ätit grodor. Men man måste ju anpassa sej. Man måste ju se en råtta i restaurangen i Lyon, eller dansa disco i Aix en Provence. Fast det har jag gjort redan.
Man måste gå i saluhallar med sina döttrar.

Perpignan. Där har jag aldrig varit. Men man måste ju.

Barcelona på en dag. Det har vi gjort förr. Det räcker.

Madrid. Platåliv. Jag tänker bara på Lucky Luke och Apacheklyftan. Och dom stekheta dagarna. Och dom iskalla nätterna. Som i min bod.

Två timmar och fyrtio minuter till Malaga. Tågen ska rusa fram.
Det slutar alltid där. I södra Spanien. Jag har ingenting emot det.
Man kan vända på sin pesetas. Man kan vilja till andra ställen. Men man måste anpassa sej. Man har barn och fru. Man har ett visst antal dagar på sej.
Och jag kan fortsätta längta till Sesimbra. Jag kan fortsätta drömma om ceremonierna i Burgos. Och alla andra länder.
Man ska alltid ha något kvar.
Och det börjar i Rödby.