Lugnet innan mötet med idioterna

Det var ju lördag. Jag gick in i det gamla garaget, förrådet, som hade varit ett brygghus från början. Lågt i tak, några spindlar hade börjat vakna och väva. På hyllor stod en sorts skulpturer av trä bredvid färgburkar och intorkade penslar. En skinnoverall och en vanlig blå. Flera gamla cyklar och två par gammeldags långfärdsskidor som såg nästan nya ut. Allt i ett virrvarr.
Jag hukade mej genom fram till en dörr och öppnade. Fönstret var mot havet och den steniga stranden. Ljuset kom in på ett annat sätt. Den gamla fåtöljen stod kvar i det inre rummet där taket var öppet upp i nock. Rummet var nästan prydligt. Det lilla bordet och snickarbänken. I skåpet stod historiska böcker och en flaska calvados. Jag tog en liten klunk, för att få fukten att dofta gott av jord. Jag tog en klunk till, för att få upp värmen lite, få upp ångan. För att få upp aptiten inför lunchen. För att få tankarna att flyga åt rätt håll. Det finns alltid en anledning.
Mitt minne av farfar var svagt. Det var fragment. Det handlade om mod, och lugn, om Evert Taube, Spanien och solidaritet.
Farmor brukade berätta:
”Det finns alltid en anledning, brukade han säga. Annars får man konstruera någon, brukade han säga. Vi drack alltid kaffet tillsammans, men påtåren tog han med sej in i boden. Sen satt han där med calvadosen, böckerna och kniven och alla träbitar han släpade med sej från sina morgonpromenader. Jag må ha min kontemplation, brukade han säga och le med ögonen. Han hade så stora ögon bakom dom stora ögonbrynen.”
Det var som att ta sej dit. Sen var det som att vakna upp. Jag gick tillbaka till den låga takhöjden och bråten, hittade farfars inoljade moped. Ledde ut den och fick igång den på fjärde försöket.