(Don´t)stop me if you if you think you`ve heard this one before

BoIS vann med två-ett borta mot gamla goa Åtvid. Och det var ju ganska självklart att det skulle bli så. Att experttipparna aldrig lär sej. BoIS vinner alltid när dom är nederlags- eller krysstippade. Utan svärdet i tråden över huvudet gör vi alltid underverk.
Vi blev favoriter ett slag, alla som vet något om BoIS vet att då börjar raset, det är bara att hoppas att fallet kan stoppas.
Varken mer eller mindre. Inte svårare. Men svårt.

Jag spelade nio hål golf i La Cala. Det var trevligt. Det var så längesen jag cyklade ut till golfbanan innan skolan när vi hade sovmorgon. Att gå där med freestylen och vara ensam eller nästan helt ensam, på banan. Denna frid som åtminstone min själ behöver.
Och man lyssnar på musiken och texterna kommer rakt in i en, musiken som gör allt starkare. Man måste leva rakt in i det.

Det får mej att tänka på mina fotbollsförfattarkompisar Pontus och Andrzej. Jag har försökt skicka mejl till dom, men dom kom inte fram.
Så! Nu istället! Grattis till kulturstipendierna, om någon läser här. Eller om någon som känner dom läser och råkar träffa dom. Mycket välförtjänt.

Det får mej att tänka på Robert Forster. Han är så stilfull. Så sparsmak. Och så förbannat innerlig. Och det pyr och glöder så förbannat inom honom. Ingen tegelstensroman med bla bla bla så att man inte orkar se när håret på armarna krusar sej och man ryster inombords.
Och någonstans handlar allt om hans, i säkert trettio år, vän och låtskrivarkompis Grant McLennan som dog förra eller förrförra året.
Det är så graciöst. Det måste vara årets bästa skiva.
En riktigt snabb låt. Den som uttalat handlar om Grant. Käck med fiol, och så stannar allt i bara kanske tjugo eller trettio sekunder, och ... tårarna ... och ... I wrote these words to his tune that he wrote on a full moon / And a river ran and a train ran and a dream ran trough everything that he did.
Det blir inte vackrare.

Här får ni, litteraturälskare:

September 1992

Caroline lyssnar på Lou Reed i freestylen, håller just på att somna när bilen plötsligt kränger för mycket. Han trycker en hand på hennes lår, nära längst upp och in.
”Asshole”, säger hon och spänner sina bruna simmerskearmar, ”du gjorde det med vilje."
”You reds ...”, säger mannen som gett henne lift. Han är över fyrtio med en vigselring. Caroline är tjugo.
Det går så fort. Hon tänker inte, bara slår till med armen som inte är röd i skinnet. Han trampar på bromsen. Det är öken. Hon öppnar dörren och slänger ut honom.
Det går så fort. Hon är så ung. Hon bara gasar. Ensam. Fri. Kanske.
Och Lou reed sjunger Vicious. Det är inte jag. För tio år sen ...

Grisslybjörnen var alldeles tyst, stod vid floden och fångade lax. Pappas pekfinger, ssch, framför munnen. Hans till hälften indiansvarta hår och krokiga näsa. Kameran och en fisk som hoppade högt, en labb och rakt in i gapet.
”Jag trodde inte att man kunde göra så”, sa Caroline senare, vid elden vid stugan av mörkt trä.
”Jag har det på bild”, sa pappa och klappade kameran.
”Jag kan inte förstå det”, sa Caroline, och det var mycket större än naturfilmerna som pappa alltid ville se på. Det var mycket högre träd, mörkare grönt, bergen bakom var inte kulissen, var som att kunna ramla rakt över. ”Jag är inte rädd.”
”Dom kommer tillbaka”, sa pappa och hällde kokande vatten över den torkade kycklinggrytan.
”Hur vet du det?”
”Hon älskar dej”, sa han, och om fyra dagar skulle flygplanet försvinna från startbanan, mamma och storebror Tim skulle flytta till la Suede. Mamma ville flytta hem. Pappa ville stanna hemma på förfädernas trampade jord.
”Hon älskar väl dej också?”
”Jag vet inte ... Jag vill aldrig ljuga, Caroline”, sa hennes pappa, och hon var tio år och han skulle fylla sextio om några år. ”Det blev så sent i livet.”
”Va?”
”Hon vill annat, man måste försöka förstå andra ibland.”
”Jag förstår inte”, sa hon, och hon älskade floden och bergen. Träden. Hon älskade att simma i sjön och i bassänger. Kylan gjorde inte ont. Hon brydde sej inte om kylan. ”Jag förstår inte, pappa ...”
”Jag älskar dej”, sa pappa, och bara en arm. Bara en hand på axeln och blicken från ögonen rakt in i hennes. ”Se, där hoppar en lax!”
”En glad lax”, sa Caroline och försökte skratta.
”Man får försöka.” Sa pappa. Alldeles ensam i solnedgången. Med Caroline.

Hon kör bilen mot en solnedgång. Merde! Det är Lucky Luke som kvinna. A lonesome cowgirl. A long way from home.
Vidare in i USA, mot New York. Lou Reed sjunger om Romeo och Juliet. Lou Reed sjunger med skönhet om skiten som man inte ens behöver skrapa på ytan för att hitta.
Caroline says: Jag minns första gången. När vi var på besök i Sverige. I Landskrona. Jag minns hur vacker och snabb han var, trots hältan. Att han flöt fram. Jag minns hur snett han log.
”Det här är Pange, le explosion”, sa Tim och skrattade. Tim som också blivit lång. ”Han är min bäste vän.”
Hon minns deras mopeder. Att hon satt bakom Pange och han kunde ingen franska. Han skrattade på engelska.
”Ealhouses”, sa han när dom kom nerför backen och såg havet och bryggorna. ”Det heter Ålabodarna. Han bodde här, en skald, min pappa brukar ...” Så försvann solen i hans ögon.
Han och Tim var arton. Hon var fjorton. Dom drack öl och tävlade om vem som kunde simma längst ut.
”Det är inte farligt”, sa Pange när Tim skakade på huvudet. ”Det är långgrunt”, sa han och reste sej upp, bottnade flera hundra meter ut från den steniga stranden.
”Det gör inget om det är farligt”, sa Caroline

Lou Reed sjunger om den vilda delen av piren, där! Där kan man se vem som kan hoppa högst. Vem som vågar. Dom ska mötas där. Pange är ledig från skolan i Phoenix. Dom ska mötas där solen går upp igen.