Monday, June 23, 2008

Sko dej på andras jobb

Malaga är för vissa människor en flygplats. En plats där man stressar efter kärror till väskor, kärror man hyrt att köra på vägar med. Och bussar att åka till hotell med.
Malaga är en stad.
Picasso spenderade vktiga unga år där.
OCH, för oss älskare av ökenkängor, är det ett himmelrike. Man kan gå mellan kakelbarerna med tysta steg, ta en paus i jakten på den perfekta skon. Ta ettglas av något slag. Titta på sina ingångna samtidigt som man klappar kartongen med dom nya.

Jag köper ett par ökenkängor vart tredje eller vart fjärde år.
Teneriffa, tänker du. Javisst, i Puerto de la Cruz köpte jag mina blåa i januari 2001. Det var dom sista skälvande månaderna innan jag skulle ta tag i mina grava alkoholproblem. Fötterna var större, svullna, då. Jag föredrar därför dom blåa på vintern, när jag kan ha raggsockor. Som ni vet kan ökenkängor bli hala på is eller i slaskigt väder. Dom är ju gjorda för ett annat underlag.

I februari 2006 köpte jag mina sandfärgade Bowel i Malaga. Ökenkängor kostar inte många hundralappar i Spanien.
Man ska inte ha för vida byxor till ökenkängor.
Man kan med fördel ha ett par avklippta jeans och uppdragna strumpor till ett par ökenkängor.


Du undrar om mina mörkbruna, dom jag hade på bröllopet i Rådhuset? Jag vet inte namnet på dom (det blir inte mycket pengar på den här bloggen). Men jag rökte cigarr och spillde aska och champagne på dom när vi firade efteråt. Dom borde vara inköpta i Setubal på 90-talet, en stad med ett lag som stundtals ligger i högsta protugisiska ligan. Sen gick vi och åt kebab som bröllopsmiddag och jag tror att jag spillde lite stark sås på dom också. Jag hittade dom nu. Jag tror att jag ska ha dom idag. Dom är rena, men borde kanske borstas. Sånt vet jag ingenting om.

Brunaktiga skor i mocka. Det började i Edingburg 1991. Jag köpte ett par polska vandringskängor. Jag gick många vägar med dom. Jag sov i dom. Jag åt dom till frukost och såg dom återfödas. Jag lämnade in dom för lagning två gånger. Sen, efter fyra underbara år, tog allt slut.

8 comments:

Daniel Pettersson said...

Låter som bra skor, det där. Gillar ditt nya bloggtema. Det är intressant och lärorikt.

Jonas Bergh said...

Informationssamhället, det är bara att vänja sej vid att leva i det. Jag försöker vara pedagogisk.
Kom just på att jag i elvaårsåldern fick mina första ökenkängor, det vill säga kring 1980. Det vill säga det året den famösa Wimbledonfinalen ägde rum (se tidigare inlägg).

Millan69 said...

long time no seen, hoppas att midsommar varit bra.
Såg er igen detta året i borstahusen andra året i rad*hehe*
Ha nu en underbar sommar m din familj

//Millan

Pov said...

Jag har en vän som lät sy upp fyra par ögonkängor hos en skomakare i Damaskus, ett par Clarks som modell. Bara en notis som en fortsättning på resan.

pov said...

Ögonkänger blev en fin felstavning,jag bryr mig inte om att rätta till den.

jonas said...

En mycket fin felstavning. Clarks är väl väldigt rejäla ökenkängor? Mina brukar vara lite slafsigare. Men det är kanske det naturliga steget att gå, mot det mer stabila.
Millan: Det var rysligt vad man blir uttittad på det där tivolit. Dom hade inget öltält i år, det tyckte jag var torftigt.

Ursula said...

att prova att gå i någon annans skor är bra...om än bara som den man en gång var
hur gick det? hur ska man gå? välja väg
perspektiv
somliga går men vandrar inte lika länge, inte samma underlag

livet bjuder både ögonkängor och ölfritt tivoli

Jonas Bergh said...

Livet bjuder på det ena och det andra. Hela mänskligheten skulle tjäna på att försöka gå i andras skor då och då. Men dom som mest behöver göra det är ju alltid för dryga för att försöka.