Famous black and blue raincoats

Det var när farfar fortfarande levde. Det gick rykten om en gammal knallert i hyfsat skick. Det var en dröm för en cyklist som ville ta sej längre bort.
En knallert? En svart cykel med mycket liten motor. En möjlighet.
Det slutade med en ankellång svart galonregnrock med ståkrage i manchester. Den fungerade utmärkt tills jag lånade ut den till en mindre nogräknande kompis. Sagan var all.

Det är med regn som med vinden. Man kan stå ut, man kan till och med föredra ett regn presenterat på rätt sätt. Det gråa strilande regnet som nästan alltid får vinden att mojna, dofterna att komma fram när du känner dej priviligierad när du går ut på bryggan. Är det då sommar. Läcker då inte taket på T-bryggan, så är havet ljuvligt. Och det är bara du, och den som verkar vaka över dej. Du är vuxen och lugn.

Du minns sena eftermiddager med stark blåst och vågor, regnet som kommer i attacker. Du får inte vara ensam då. Du ska stoja då. Du får vara barn igen då. Vattnet är varmare än du någonsin minns.
Och skratten när ni går tillbaka till huset är så sanna som dom kan bli. När man borrat sej ner till det allra innersta.

Jag hittade en blå galonjacka i det där huset på kullen. Jag vet inte vem ägaren har varit. Den var precis så liten att den ändå passade. Jag trivs i den. Jag känner mej som mej själv i den. Jag kan gå rak på gatan över torget upp i tornet, säga att här ser ni mej. Detta är jag. I den blå regnkappan som är för liten. Jag vet, det är längtan tillbaka till något som aldrig fanns.

Jag köpte två paraplyer i Marseille. 27 euro. Ett med delfiner till mej och ett rosa till Elsa. Hon har dom till kryckor när hon leker i trädgården nu, medan ett solregn faller, som hon inte bryr sej om. Är det bortkastade pengar? Nä, det är bara att gå över den tunna gränsen och säga: Vilket roligt och påhittigt sätt du sprätter ner pappas pengar i jorden på.