Plask i pölen, men ... jag höjer min näve för solidariteten

Jag tänker på, och läser om, McCarthy-tiden i USA. Femtiotalet. Kommunistskräcken i världens räddaste land. Som dom rädda råttorna, fast utan att vara uppträngda med ryggen mot väggen, allt är angrepp (i så kallat preventivt syfte), alla Ollar måste motas innan dom ens har hunnit lära sej ordet grind, innan dom ens är födda.
Jag tänker på det samhälle vi lever i. Dom samhällen som människor alltid har levt i. Dom förbjudna samhällena, fullproppade av normer och gränser som aldrig må korsas. Medvetet eller omedvetet är vi alla deltagare, vi dömer och ... ibland, berömmer.

”This country is scared of failure”, sjunger Iggy Pop i Main street eyes. Main street eyes. Falsk rocknroll är ett brott, sjunger Iggy. Jag ser en spänning under ytan, fortsätter han, folk håller på att explodera.
Så exploderar bomberna istället.
Så skjuter någon pojke ihjäl några lärare och skolkamrater.
Men vi måste ha vapen. Men negrerna är så svarta. Vi måste försvara oss. Fienden finns överallt.
Ingen yta är för mjuk att blunda för, låta bli att skrapa på, låta bli att ta sej in och förstå.

Jag pratar alltså om detta ständiga återkommande måste för människor som strävar efter att bli goda. Flytta runt stolen i rummet. Gå upp på den. Se från ett annat perspektiv. Gräv bort den gamla jorden, tvinga dej att titta genom en annan människas ögon.

Vi kan ta Rod Stewart. Jag vet inte hur många saggiga coverplattor han har spelat in dom senaste femton eller tjugo åren. Men jag lyssnar ofta på hans tidiga, svängiga, soulfyllda rocklåtar, hans kåta låtar. Just nu är det Three time loser, en fantastisk låt, ett fantastiskt framförande. Pretty flamingo. Och många fler.
Och han vill stanna där, verkar det som, fast att åldern kryper på, det är förståeligt. Det är kanske patetiskt med ständigt nya och yngre kvinnor. Men det är inte för mej att avgöra. Men en sak vet jag, i musiken: soulen, själen är försvunnen. Bara kåtheten är kvar, det räcker inte.

Vi kan ta Tom Waits. The hobo, mannen myten legenden. Han åldras med en sådan sliten värdighet. Vi kan ta Patti Smith eller Joni Mitchell, och vi kan bara säga: respekt.

Så kommer instängdheten, så kommer inskränktheten, så kommer rädslan och dom tydligt osynliga reglerna smygande som en fuktig dimma som suger sej in i dej, över dej. Så står du där och säger: Men så kan man väl inte göra, det måste vi fördöma eller förbjuda.

Och mitt i allt detta kommer Billy Bragg och sjunger en av världen bästa låtar, Help save the youth of America. Lyssna på den, och har ni redan hört den ... lyssna igen. Och igen.
Och mitt i allt detta minns jag en intervju för längesen (det var under gruvstrejkens tid i Wales), när Billy Bragg blev tillfrågad vad han skulle ta med sej om hans hus började brinna. ”Jag skulle ta min flickvän under ena armen och en klocka som jag fått av några strejkande gruvarbetare under andra.”
Kalla det romantik. Kalla det naivitet. Kalla det kall kapitalism. Men man kan sluta tro på Gud. Man kan sluta tro på vad som helst. Men man bör aldrig sluta tro på att man har en möjlighet att förändra. Man får aldrig sluta tro på människors lika värde.

Och läser ni detta, egoistiska, känslokalla, kontroll- och förbudskåta egenfrihetstörstande cyniska nyliberaler, så säger jag bara: Fuck you! Ni vet inte ett skit om riktig frihet.