Hoppet är segt

Det finns en ung tjej som jag pratar med ibland. Hon skriver. Hon skriver bra. Hon är inte en färdig författare. Men hon har ett driv och historier som hon tycker är viktiga att berätta. Det räcker långt. Eller, det kan räcka långt. Sen kommer det att kunna orka jobba. Sen kommer det att inte ge upp. Sen kommer det att ha möjlighet att jobba. Att skriva och tänka.
Det finns flera unga tjejer som jag har haft kontakt med, skrivande tjejer. Olika, men begåvade. Men det finns så mycket annat i livet. Och det finns inte så mycket plats.

Nu sjunger Norah Jones, Kris Kristofferson, Elvis Costello, Roseanne Cash och John Mellencamp en ganska usel version av Me and Bobbie McGee. Men det är ändå ett stort ögonblick, vackert. Det är ett tjusigt program han får till, Costello, det är fascinerande att höra artisterna prata hyggligt avslappnat om sitt hantverk, om det dom brinner för.

Ibland undrar jag över cykelkillen som jag byter tjänster med titt som tätt, eller betalar. Han är billig och trevlig och vi litar på varandra. Under mer än fyra år i Limhamn har vi haft mycket kontakt. Jag är en ohändig cyklande man. Kanske inte så ohändig, men jag har inte tid och tålamod att lära mej allt. Så jag tar mej till cykelmannen. Jag funderar över hans privata förhållanden, dom asiatiska barnen xom dyker upp ibland. Vi pratar om skrivande ibland, om Jan Guillou. Nu blev det fel slang till Elsas cykel. Han har ingen tjugo tums, skulle fixa idag. Han ska fixa till imorgon. Han ska fixa ett stöd till mej, det började han med någon gång förra våren. Å andra sidan skulle min roman vara färdig i somras. Å ena sidan har jag gjort två böcker som aldrig skulle bli klara. Å tredje sidan fick jag en ny pakethållare gratis. Och ett nytt nav nästan gratis. Fast inte nytt, något begagnat.

Nu regnar det verkligen. Nu är cykeln hos cykelmannen. Och Elsa ska till Cirkusskolan. Och jag har svårt för stadsbussar. Det är skönt att cykla i regn om det inte blåser för mycket. Men Elsa börjar bli tung och hon har ingen slang till sitt bakhjul och orkar ändå inte cykla fram och tillbaka till Folkets park. Det är sånt man också tänker på.

Kvinnan jag går och pratar med varannan måndag åker tåg från mellanskåne varje dag. Hennes man kommer från Vollsjötrakten, själv kommer hon från Hässleholm, som min fru och nästan min mamma. Så börjar Mikael Wiehe sjunga och jag planerar ett föredrag, eller nåt. Jag har skrivit ett mejl på engelska till Lettland. Nu ska jag skriva ett mejl norrut. Sen ska jag fixa till den nästsista novellen. Sen ska jag försöka fixa lite pengar från några tidningar. Ett par vattentäta vantar som inte är alltför svettiga, det skulle vara något.

Jag minns mopeden i Vollsjötrakten. Min Tomos. Köpt för tiotusen och såld för fem- eller sex. Det var en kortlivad kamrat. Det var obehagligt att susa fram långsamt med den stora hjälmen. Jag är ingen moppekille. Och lastbilarna. Det kommer mycket droger och smuggelsprit den vägen, berättade kvinnan som jag pratar med varannan måndag. Jodå. och vad saknar jag då? Huset i Vollsjö. Jag skulle vilja ha ett sånt hus igen. Promenaderna på banvallen. Bada med öppet fönster. Livet vi levde då med kaminen i det rum vi kallade Puben. Och Eva Andersson på bibblan. Stillheten på Åvallen. Utflykterna till Kivik, Tomelilla, Ystad och Simrishamn. Festerna. Det var väl allt.