Lisa Stansfield

Jag hade en trång kappa som var modern på sjuttiotalet. Trånga byxor vida nertill. Brunbeige och grå. Cyklade från Påarp/Laxvik något söder om Halmstad till Båstad.
Jag vet verkligen inte om huset står kvar. Men det är inte vårt längre.
Jag tänker ibland på att ordna ett körkort.
Jag har inte haft körkort på tjugo och ett halvt år.
”Han behöver inte blåsa”, sa den kvinnliga polisen.
Så jag cyklade från Påarp/Laxvik till Båstad. Skulle vidare till Ramsjöstrand, men det var kväll. Och det skymde. Och det är en hög vägg, Hallandsåsen.

Sommar. Fröken. Pija Lindenbaum. Fröken, liten Pija upplever det: Du är en ful unge som inte har ett hjärta.
Varför? Långt hår som låg platt. Delade bara ut förstapris i tävling under Roliga timmen. Inga tröstpris.
Sen … Johnny Cash, One.

I första klass sa min smala fröken till hela klassen av tjockisar, sängvätare, glasögonormar, Jehovas vittnen, struliga hemförhållanden. ”Vi tycker ju om Jonas fast han är smal.”
Jag förstod ingenting. Sju år. Mer än att jag var dålig, annorlunda, fel.
I hela mitt liv, Gunnel Andersson, lärarinna, senare rektor.

Jag tittar på ett fotografi. När hon har den blicken, leendet, hela ansiktet och kroppsspråket. Som en yngre kvinna, flicka. Och hon tittar på mej.
Glädjen, att vara förbjuden. Eller … full i fan.
Så, stilla, är inga situationer mitt i dom.
Så ser aldrig livet ut, som vi minns det.
Så kommer det aldrig att bli, igen, som det aldrig har varit.

Tailspin med Jayhawks. Respekt. Pija Lindenbaum. ”Jag känner mej fri och avslappnad på hotellrum.” ”Jag tycker inte om att sova hos mina vänner.”

På Hallands väderö. Det är det närmaste jag kommer landskapet vid Påarp och Laxvik numer. Det luktar enebuskar, torkad kobajs, fisk och frisk fågelskit. Ibland är den fria hagen sank. Jag tänker på ormar, på häckande ilskna fåglar. Jag tänker på april. Jag minns när jag cyklade för tidning och folköl till Trönninge, 1994, en starköl, två kanske, på pizzerian. Kurt Cobain död på löpet. Det var mycket drabbande.
Någon av kvällarna, i april 1994, när jag satt vid den redan då omoderna datorn, skrev för hand istället. Det var en sorts roman. Den hette något om Billy the Kid. Den var sämre än det jag skrev innan jag började på den första skrivarlinjen. Jag tänkte då, april 1994: Jag måste skriva som dom andra, som man ska.
Jag tänkte innan: Jag måste skriva som jag vill.
Jag tänker nu: Jag kan bara skriva som jag vill, som jag kan, som jag är. Jag är så bra.
Någon av kvällarna, i april 1994, när jag sket i datorn och skrev för hand, flödande. Kom Malin på överraskningsbesök.
Hon blev sur för att jag drack sangria blandad med läskcider. Inte för blandningen, utan för drickandet.
Och jag hade inte bett om att bli överraskad.
På det viset en tråkig människa. Jag vill ha koll. Spontanitet sköter jag själv.

Jag har aldrig bränt mej så skönt på Bo Kaspers, Peter LeMarc eller Lars Winnerbäck. Och det är tragiskt på ett sätt, för jag tror att dom vill brännas. På det viset misslyckade.

Maggan körde mej från Ramsjöstrand till Båstad igår. Man ser inte Ven från Ramsjöstrand, på andra sidan, eller Köpenhamn. Man ser Kullen, ljusen från Arild, är färre. Havet är saltare. Tjugo grader friskt och ljummet ändå, året om, Reinfeldt, i havet. Kräver jag.