Han var ju bara barnet

Det är en rastlös och skön känsla.
Att veta att man har boken. Det är bara att skriva den. Och jag vet att jag kan. Går bara och suger en stund på karamellen.
Nu skiner ju solen, och vinden kommer tillbaka efter några stilla dagar.
DEt är ungefär ett år sen. När vi var ute i skogen den där dagen. Den vackra dagen. Med varm choklad och alla löven i alla färgerna. I gummistövlarna.
Jag trivs i gummistövlarna.
Som i Påarp utanför Halmstad. När jag var i huset där på våren eller hösten, själv. För att skriva.
För att kunna gå i vilka kläder jag ville, som jag trivdes i. Morfars gamla gummistövlar.
Och jag såg bilarnas lyktor på kvällarna och läste istället för att skriva. Jag gick mot tjugofem. Vad visste jag.
Jag visste inte hur mycket man tar in. Hur viktigt det är att byta miljöer. Om det ändå bara handlar om att byta krog eller livsmedelsaffär. Byta perspektiv.
Det blev min första roman av det där, den som aldrig kom ut. Det blev Alltid denna förbannade jakt av det. Det blev två noveller. Och mycket mycket mer.
Att förstå ensamheten och sej själv.

Så cyklade jag in till Trönninge en dag i tidig april. Såg löpsedlarna. Satt på pizzerian och läste om Kurt Cobains död. Några tårar, några nickar. Jag behöver inte berätta. Det räcker med att jag förstår.