Jo

Norrlänningen. Han var lång med djup röst, ganska akneskadad i ansiktet. Vi bastade i gemensamhetslokalen i mitt bostadsområde, Råslätt i Jönköping.
"Ska vi fara till stan", sa han sen. Han blev snabbt full i bastun. Han var mycket intresserad av tjejer. Pratade om dom i vår klass, lärarhögskolan i Jönköping.
Pizzeriorna i Jönköping, utan alkoholtillstånd.
Fika i Pingstkyrkan.
Spela innebandy med Pingstkyrkans lag.
Det var inga konstigheter i Jönköping med det religiösa, slutet av nittiotalet.
Mats spelade av mej pengar på golfbanan. Vi drack öl som jag hade köpt ut i bastun.

Så satt vi där, norrlänningen och jag. Jag har inte känt så många norrlänningar. Jag kommer inte ihåg hans namn. "Nä, Jonas, ska vi fara till Kåren." Det var tvåhundra meter.
Vart han gick for han. Såna är dom, norrlänningarna.
Det var trevliga människor i Jönköping. Jag längtade hem. Jag var kär i en landskronatös. Jag spelade i band där. Och Amatörteaterföreningen Harlekin.
Så en dag i december for jag.
Jag fick vykort och brev. En underlig känsla. Dom ville ha mej tillbaka. Det var alldeles omöjligt. Jag hade blivit en helt annan människa då. Det var inte meningen.
Sen kan man ju fundera på fördelar och nackdelar.
Sen kan man försöka vrida klockan tillbaka så att jag åtminstone skulle få veta hans namn.
Och dom som inte spelade kyrklig innebandy ägnade sej åt orientering.
Så var det. Så är det. Smålänningar och norrlänningar och en och annan västgöte. Jag känner dom allihop.