Bo Strömstedt

Du låg på sängen med ett täcke av choklad. Det smälte långsamt, du log, du var glad.

Jag trodde faktiskt att jag hade slutat förbluffas över mediernas cynism, kvällstidningarna.

Jag satt på kåken, jag var fattig, du var fri. Vi trodde båda på ett alltid alltid vi.

Jag var väl sexton, sjutton. Det började väl blomma i Landskrona i november som idag när jag var arton. När man kunde ta sin ångest och dom spännen man kanske hade kvar från sommarjobbet, till affären, till Akropolis. Läsa Kvällsposten och dricka några öl. Kanske tjugo.

Jag blev förbannad en vinterdag vid ån, jag krossa rutan vid kiosken telefon. Du sa du hata inte mej, du hata vi. Jag sa jag kommer aldrig aldrig att bli fri. Du mumla någonting om ömklig patetik.

Jag säger det: Jag har sett så mycket. Jag blir inte förvånad längre.
Herregud, vem trodde att kungen och hans pseudopolare inte var skitstövlar som inte visste/fattade bättre. Vem trodde att han inte slirat vid sidan om nån ghång när han var slirig eller nykter.

Utanför skolorna kunde vi samma popsånger. Det är någonstans kanske sanningen.

Herregud, vilken Hedenhös- Bullerby- whatevervärld lever ni i.
Men.
MEN!

Tell me you, it´s you who pays.
Som vi skrattade.

Att publicera bild och namn på den misstänkte mördaren och mordförsökaren innan fotokonfrontationer gjorts.

Jag minns när Elsa blåste i plasttrumpeten. Hon kunde inte sluta. Hon hade förstått något. Hon var ett och ett halvt. Hon gick i alldeles för stora gymnastikskor. Hon ska fylla åtta i januari. Hon verkar inte lika glad längre. Så snabbt går det. Går det så snabbt.

Herregud. Blev ni glada för dom extrastålarna.
Jag säger som Peter Wahlbeck: "Varför kallar ni Expressen för hora? Sluta kalla Expressen för hora!"
För att Expressen är en horbock.