Grattis, Di Blåe

När jag drog igång Radio Malmöhus på låg volym var det Dolly Parton. Sen Kär och galen med Ulf Lundell.
I alla fall då, att den sången kunde bli, nja ... folkkär. Det visar på det Sverige som åtminstone fanns då, 1982. Bakom knog och gnetande och gnällande på Palme, så vaknade vi ur sex års borgerlighet. Och man levde återigen i en värld där åtminstone hälften trodde på solidaritet med fler än dom egna.
Jag klankar inte dom andra.
Jag hyllar bara dom som inte röstar för egen vinning.

Det kunde vara 1982. Mamma och jag när jag hade sovmorgon i sexan eller sjuan. Vi lyssnade alltid på Radio Malmöhus på morgnarna. Drack te. Lyssnade på Skånska orter och ord. I olika pyjamasar och nattlinnen.
Det är sådana minnen av en barndom och ungdom. Vi var tre syskon. Jag var mittemellan. Jag minns några få stunder, ensam med en av mina föräldrar. Jag minns det med värme. Pappa och jag på golfbanan en tidig morgon.
Och ofta med min bror och hans kompisar, flottar och kojor och sport och sen annat. Mer sällan med min lillasyster.
Jag och Peder.
Windy och jag, musik, video, musikvideor. Vår egen musik.
Mest minns jag ensamhet. Inte med sorg. Mer med en känsla av frihet och ett skönt vemod. Ensam med den ende som förstod mej.

Nu är klockan sju. Anna sover i soffan. Jag har varit uppe sen halvfyra. Elsa sover i sängen. Jag vill inte väcka dom, men jag måste. Så är samhällets lag. Trötta barn ska fösas till inrättningarna. Pappa ska hem och sova efter cykelturen. Kanske drunknar jag av sömnen i simbassängen. Yrvaken ska jag sen skriva en bok som miljoner ska ha som sin enda vän på en brygga utan brädor den dagen när havet är blankt och stilla.