Thursday, November 18, 2010

Why I love country music ...

... som ju Lloyd Cole sysslar med ganska sällan. Eller inte.
Och ... nu tänker jag bara på Summer in Siam. Jag minns att Micke Widell skrev om den som en ny Fairytale of New York, eller åtminstone Misty morning, Albert Bridge. Men Summer in Siam är ju bara ... Summer in Siam, och alldeles underbar.

Men Lloyd Cole. Jag säger bara: Cut me down. Hey Rusty. Pretty gone. Charlotte Street. Och så vidare och så vidare.

Jag simmade 1600 igår. Jag cyklade vidare till Centralen där jag inte hittar längre, men hittar nu, det går ganska snabbt att lära sej. Tåget till Köpenhamn.
Jag har ganska mycket utskrivet nu, Simhallen Kyrkan kommer boken nog inte att heta. Men så jobbar man. Så skojar man till det när det är trist, att skriva bok. Man hittar på namn, man söker riktlinjer. Man söker nya fria vägar innanför ramarna som trängs ihop mer och mer ju närmare färdig boken är.
Min bok tar ett halvår till. Simhallen Kyrkan.
Men när jag behöver redigera, skriva nytt. Det vet i alla fall mina trogna läsare, så åker jag till Köpenhamn. Det är också en sorts frihet, innanför ramarna.
Och där tänkte jag bara på dom unga muslimska kvinnor jag har pratat med. Historierna dom berättat.
Skulle ni klara det?! Om det var era fina vita barn?!
Jag skulle inte det, i Limhamn.

Men jag åt räksallad (utan pasta, det finns också) och slank inom Ölkaféet och jag skulle hem och skriva och sen kom Roger och det var ju ikväll som Lloyd Cole skulle spela.
Och en stund innan konserten, en förinspelad röst på proper engelska. Beställ nu. Kissa nu. Detta är en lugn konsert. Han kommer snart. Klappa inte för hårt. Håll i hatten, nu kör vi. Det blir paus.
Det var förbannat bra, nästan hela tiden.

12 comments:

Magnus said...

Why I love countrymusic ... jag spinner på den tråden, lyssnade precis på Jill Johnsons Nashvilleinspelningar, det är bra, lite tillrättalagt men ingen kan säga att tösen inte har en mäktig stämma. Som låter jäkligt mycket country, min country.

Anonymous said...

Jag gillar Simhallen Kyrkan - jättefint namn. Jag skulle vilja läsa den där boken om killen som tar sig till simhallen och simmar sina längder och allt han inte tänker på och allt andra tänker på och det som är vi är kyrkan det är den vi tillhör innan vi sjunker.

Anonymous said...

ok det var bara jag, Johan, jag är inte anonym.

Jonas Bergh said...

Både du och Jill är väl från Ängelholmstrakten, Magnus? Lite partisk?
Men, ja, hon kan sjunga. Och ja, lite tillrättalagt.
Min country är ganska enkel, nästan bara män, lite Hank, Steve Earle, Kris, Cash, Townes. Men Dolly är också bra. Jill är en sorts svensk Dolly, men hon behöver skrivA fler låtar själv.
Johan, det är så mycket jag vill säga. Förhoppningsvis kommer det viktigaste fram i boken.

Magnus said...

Jo, dessa bördiga trakter har gett liv åt både mig och Jill, även om jag spontant kan tycka att Jill nog valde en mer gynnsam plats att växa till på. En mycket vacker kvinna. Det är inte jag.
Men lokalpatriotism får du mig inte att erkänna, varken när det gäller musik eller hockey, jag är helt enkelt en tråkig jäkel som aldrig fattat grejen med att värna sin hembygd. Hemvärnet slåss enligt andra principer än jag, hävdar jag högfärdigt.
Fast jag kan ha fel, och jag förstår den fina piken.
Min country är också befolkad av män med barytonstämmor som sjunger om det hårda livet och den övergivna kärleken.
Fast Roseanne Cash och Dolly och Loretta ... du har rätt i att det går en skiljelinje mellan artister som vågar och förmår skriva eget material och därmed har en annan klangbotten, ett övertonsregister som höjer.
Jag antar att det är en generell sanning, fler människor skulle lita till sin egen särart och dess värde. Både som konstform och i ett rent mänskligt perspektiv.

jonas said...

Roseanne och Loretta. Ja, dom är bra. Jag har lyssnat mycket på Roseannes The list (om den heter så) där hon sjunger sånger som Johnny tyckte var viktiga. Man ska,i alla fall ibland, lyssna på sina fäder.

Anonymous said...

Fast heter hon inte Rosanne?

Magnus said...

Rosanne stämmer, fasen jag brukar inte missa stavning.
The List, helt underbar tribut till en förmodligen älskad fader inte bara av hela världen utan även Rosanne.
Ja, man ska väl det, lyssna till det fädernesarv jag i ovanstående inlägg svor mig fri från.
Min far är död sen ett drygt år, augusti förra året, strax innan jag lyssnade på dig i Lerberget.
Hela livet har jag befunnit mig i ett fadersuppror, vi drog aldrig jämt som man brukar säga, jag vet att detta blir alldeles för personligt men det är nog ditt eget modigt utlämnande skrivande som stimulerar den nerven.
Det är först efter hans död som jag har börjat kunna ta honom till mig och rättvist undersöka vem han var och hitta det som faktiskt var bra. Hitta likheterna.
Så det som för andra kallas sorgeåret har för mig blivit ett slags omvänd företeelse. Och sorg över att inte i detta livet få möta honom på jämlik nivå.
Visst fanns det kärlek.

http://maxalas.blogspot.com said...

http://maxalas,blogspot.com νεα απο ολη την γη ,βιντεο ,αθλητικα

http://maxalas.blogspot.com said...

http://maxalas.blogspot.com ενημερωση με νεα απο ολο των κοσμο ,μπορεις να δεις ολους τους αγωνες ποδοσφαιρου εδωB-)

http://maxalas.blogspot.com said...

http://maxalas.blogspot.com/2010/12/american-top-model.html

http://maxalas.blogspot.com said...

http://maxalas.blogspot.com news ,video ,photo ,online sport visit