Thursday, November 11, 2010

Varsågod

Som Ulf Lundell skrev, sjöng: "Jag skriver bok, jag skriver bra, och jag vill inte komma till slutet."
I vissa sånger känner man en frid. Det är kanske en mycket uppriven person i kaos och misär som skrivit, som varit tvungen att skriva sej lugn. Att åtminstone någonsatans få ett rum med, just detta frid. Kanske kärlek. Eller tro ... på något. "Jag älskar kvinnan i min bok", sjunger Ulf Lundell.

Den långa starten på romanen jag skriver har varit nödvändig.
Eller hade jag kunnat skita i boken. Den blir nog inte min viktigaste. Jag har en annan skiss som jag känner starkare för.
Men sånt vet man aldrig. Förrän efteråt. Kanske.
Jag skrev och gav ut en novellsamling, och en bok med mina texter och Thomas bilder. Medan jag samlade mej.
Det var något som inte kändes rätt. Det var saker som kändes konstruerade.
Nu ska vi ju veta det, att böcker är konstruerade. Men konstrukyionen ska ju skymma sikten så lite som möjligt, eller inte alls.

Och då kan jag välja liknelser, eller exempel. Köttgryta eller Håkan Hellström? Jag tar kanske båda.
Vi kan börja med Jehåvasjäveln. I sista tredjedelen hittar Henrik Pettersson en metod. Han upprepar en fras. Skriver några meningar, upprepar frasen igen. En stilistisk metod som jag antar att Henrik Pettersson blev glad över. Men det blir problem när metoden syns så tydligt och att boken i övrigt inte är särskilt språkstilistiskt skriven.
Men jag förstår varför han gjorde det. Jag förstår varför en redaktör valde att ha kvar det.

Jag pratar alltså om köttgryta.
Det kan räcka med att hälla i några deciliter vin, ett lagerblad och pepparkorn. Själv blir jag ofta crazy och, låt mej vika av ... Brasse i Fem myror. Ja, Eva är vidunderlig, men Brasse, allt han tycker är gott ska ner i grytan, glass och köttbullar.
Det blir ofta inte bra.
Men köttgrytan ska ha sina beståndsdelar, köttet ska kokas mört. Och oliver och syltlökar, inte för tidigt. Champinjonerna ska ju inte bli saggiga, men dom hjälper upp smaken. Morötterna får vänta lite. Löken ska fräsa med från början, koka sej osynlig. (Det är bra när man har små barn också, dom gillar sällan lök, om dom vet om att den finns.)
Koka sej osynlig. Det är alltså det allt handlar om. Delvis.

Det måste bryta av också. Boken får inte bara rinna över och vara skön och enkel ett slag. Visst, du blir rik då. Men stolt?
Klas Östergren menar att man måste ha transportsträckor.
Peter Kihlgård pratar om lätthet. Inte ett alltid synligt Damoklessvärd, utan den tunna isen som du ändå går över, som du vet kan brista, som du vet hur kallt och mörkt och djupt och omöjligt det är under, i.
Jag pratar om musiken, rytmen, melodin. Jag är ingen jazzkille. Men jag skriver nog lite jazzigt. En roman, sen frihet. Stopp, korta trudelutter, längre böljande sjok.
Åtminstone vill jag ha det så, nästan osynligt.

Till Killor with love var en LP. Med en lång bonuslåt sist, inte alls tillhörig eller nödvändig för själva samlingen. Och några låtar vill man ju alltid in och peta i, ångra. Jag borde haft med den istället. Det kan man ju alltid ändra live.

Den ordentlige och oftast förträfflige Håkan Hellström vill göra löst svängande skivor (i alla fall dom tre senaste, särskilt dom två senaste) som ska låta inspelade på två kafferaster.
Så går det givetvis inte till. Men han gör det jävligt bra.

10 comments:

Anonymous said...

Håkan Hellström gör det ofta fantastiskt bra. Håkan har en väldigt egen röst som han inte behöver köra genom ett filter. Jag vill inte höra Håkan sjunga genom en distad/sprucken mick a´la Cesars Palace. Ganska så säker på att det är Jocke Åhlunds idé det där med den distade/spruckna micken.

MagnusJ said...

Ditt blogginlägg om Ulf Lundell och romanfigurer som vandrar in och ut i sånger, fick mig att dra mig till minnes något som jag skrev för några år sedan:
Surrealisten André Bretons "Nadja" (hon som uttrycker orden: "Jag är den irrande själen") är, misstänker jag, den litteraturhistoriska kvinnliga förlagan till den unga kvinnan i Lundells sång "Nadja". Det är en blinkning till Breton och ett sätt för sångaren att snabbt karaktärisera personligheten hos de sköra unga kvinnor som sångaren mött i sitt eget liv. Sången kan ses som ett försök till beskydd av en viss sorts människa eller snarare människospillra som befinner sig i den förnuftets natt som sänkt sig över västerlandet och förvägrat dagen dess skimmer. De unga irrande själar som inte kan eller vill ta plats i det ”akademiska ghettot”. Med Bretons Nadja som fond och sångröstens pendlande mellan återhållen ilska, resignation och ömhet öppnas sången upp för fler dimensioner.

"Nadja" finns på cd:n "Män utan kvinnor"(1997)

jonas said...

Jag har inte lyssnat så mycket på den skivan, ska göra det.
Mikael Wiehe har också skrivit en sång om Nadja, väldigt fin.

MagnusJ said...

Vore kul att höra dina tankar kring Ulf Lundells "Nadja" när du lyssnat på den.

jonas said...

Nu har jag lyssnat på Nadja några gånger, jag kände igen den.
Vilken produktion, så nära, rösten, allt man brukar säga: Rått och naket.
Pequod Press som gav ut Nadja av Breton, jag jobbade i närheten, fick ett av dom första exemplaren.
Jag tänker på Bente och Isabella. Sångarjaget som räddaren.
Och ensamheten, otillräckligheten.
Jag är själv ett akademiskt fiasko och har därför svårt att analysera akademiskt.
Men det är en bra låt.
"Grym är den far som forskar i cancer men föraktar sitt eget barn." Den raden drabbar mej, av någon anledning, mycket hårt.

Anonymous said...

Sångarjaget som räddare ja. Tänker på frasen:"Men vem är jag Med min såg och min ensamhet"
Är den frasen ett genomskådande av sig själv som diktare? Att "sågen" representerar själva diktandet? och genom att dikta om Nadja så blir hon endast ett instrument, ett medel för konstnären och inte en människa av kött och blod?

Jag är ingen skapande människa så jag gissar mest. Vad tror du?

MagnusJ said...

"Sågen" som det genomskådande ögat. Jag väljer att tolka det så.
L Cohen sa en gång att han såg sina sånger som ett slags böner. Kanske att Lundell instämmer i de orden. Det är lätt att se hans "Nadja" som en bön. Som både bön och bikt faktiskt.

Och Wiehes "Nadja"... En mycket stark text. Politisk anti-krigslåt. Den oskyldiga flickan som dör på grund av dom andra.

Wiehe kan inte rädda sin Nadjas liv. Lundell kan inte rädda sin Nadjas själ.

jonas said...

Jag funderar. Jag vet faktiskt inte. Man sysslar ju med dissekerande när man skriver. Jag tänker bara på rostiga sågar, det måste göra ont.
Men att man är hjälplös inför hjälplösheten känner jag igen.

MagnusJ said...

Ja det är mest lösa tankar, funderingar och spekulationer ifrån min sida också.

"Nadja, älskling
jag vill se dig gro
som ett skott av nytt liv
på den gren som sitter på"
Men vem är jag
med min såg och
min ensamhet?"

Jag utgår ifrån att det är den egna grenen som han sitter och sågar av.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att sågen var själva diktandet. Det är nog fel. Det är nog snarare "grenen" som är själva diktandet och "sågen" är det genomskådande ögat.

http://maxalas.blogspot.com said...

http://maxalas.blogspot.com ενημερωση με νεα απο ολο των κοσμο ,μπορεις να δεις ολους τους αγωνες ποδοσφαιρου εδωB-)