The future´s so bright ...

Det var en gång på en färja till Tyskland, Travemynde (jag skriver så). Och det blåste. För oss från staden i vinden. Jag var tio eller elva, min bror ett år äldre. Vår lillasyster var inte med.
Och det blåste ute på däcket vid relingen. Och han harklade upp snor och saliv, spottade. Och vinden tog allt, rakt in i mitt ena öga.

Vi blev utskällda på badhuset sen. På tyska. Man kunde simma genom ett hål till en utomhusbassäng. Mamma och pappa var inte där. Och dom skällde på tyska. Till slut kom det fram att vi inte hade badmössor. Det löste sej på något sätt.
Tyskarna.
Och jag älskar klor. Och jag är allergisk mot klor.
Och tyskarna, bombade bassängerna med klor.

Jag var i den åldern. Jag ville ha glasögon, eller kryckor. Det sved så i mina ögon.
Och på nätterna när jag då heller inte kunde sova, försvann saker och människor längre och längre bort. Det var hemskt och mörkt. När jag blundade försvann saker och människor längre och längre bort.

Min mamma köpte ett par pilotbrillor, solglasögon. Jag tyckte att allt kändes bättre på dom tyska gatorna.

Förra gången jag och Johanna höll på att skiljas slängde jag mina glasögon mot väggen i mitt arbetsrum. Ett glas av plast har varit försvunnit sen dess.
När jag skulle se BoIS mot IFK Göteborg på sittplats med min brorsa fick jag hans gamla brillor. Det är nästan fem år sen. Jag har haft dom brillorna sen dess. När jag ser på fotboll, spelar golf och ser på teve.
Ibland när jag inte hälsar på dej är det för att jag inte ser dej.
Igår hämtade jag ut ett par nya brillor från stället där Dannes pappa jobbar. Jag fick trettio procents rabatt. 791:- inklusive försäkring.
Cykeln kostade niohundra att laga.