No surrender

Ett annorlunda BoIS, kan man säga, mer svart än vitt. Jag är den enda vita på baren i den här ganska ruffiga delen av Rom, snett bakom stationen.
Mannen från Rwanda berättar om stamkrigen. Jag pratar om raka gränser när Europas självgoda svin delade upp kontinenetn.
Mannen från Rwanda säger att jag har en poäng där, och jag känner mej något mindre självgod.

Det var tuffa och trevliga dagar och nätter i Rom. Dom kalla nätterna på skithotellet i det fuktskadade huset där dom stängde av värmen vid åtta eller halvnio.

Jag åker sällan tunnelbana. Tycker om att promenera, flanera. Bara titta på människorna. Där går ju den söta tjejen i trettioårsåldern, hon med samma joggingbyxor idag igen. Vad gör hon på dagarna. Och nätterna. Med sitt osäkra vackra leende.

Så lyssnar jag på Warren Zevon igen. Boom boom Mancini. Jag tänker alltid på Stefan Lindqvist då, och hans fina historia i Landskronaboken som jag var redaktör och lite annat för. Har ni inte läst den så gör det, den förklarar det mesta.

Jag går och går och ingen vill ju vara turist, så jag är det, kartan i fickan och blåsor på fötterna, jag känner vätskan och det mjuka.

Fan vad dyrt det var här då, då måste jag vara nära. När jag pausar och läser den där Jo Nesbö som hade kunnat skriva så fantastiska böcker om han struntade i deckarintrigerna. Kanske.

Så kommer jag till Colosseum. Och det är bara här och på Akropolis i Aten jag blivit så berörd. Jag bara står och stirrar, känner hur det sjunger i vinden i solen och så liten jag är, så jävla liten. Alla åren. Alla tankarna.

Billiga kinakrogar i Rom. Och goda soppor. Jag misstänker ansjovis i alla pizzasåser och tappar stinget.

Jag skiter i sista natten på skithotellet och tar in på ett fyrstjärnigt med heltäckningsmatta och badkar. Men hur kan man ha scrambled eggs utan bacon till frukosten.
Men jag får bada.
Och jag får läsa klart Birgitta Anderssons Blondie. En bra bok.

Och nu är jag hemma igen, och längtar dit igen, eller nån annanstans.
Och om du hör mej sjunga denna sång. Jag saknar dej.