Waiting for the sun

Det var ett bra bibliotek på Gullstrandsskolan i mitten och slutet av åttiotalet. Sofforna där. Dagstidningarna. Jag läste Schlager som blev Slitz. Jag snodde väl ett ex eller två.
Jag läste Jack Kerouac där, Slas och Klas Östergren.

Jag gjorde ett urval av intressanta lektioner och ämnen, framför allt under mitt sista gymnasieår. Jag gick på engelskan, samhällskunskapen, svenskan, historian. Spanskan ibland. Jag tyckte om min klassföreståndare som undervisade i ekonomiska ämnen, jag var där ganska ofta. Men ekonomin satte sej aldrig.
Jag läste på bibblan istället, och skrev.
Eller var jag ute i Karlslundsparken på nån bänk.

Jag minns nån sorts liten docka jag fick när jag, trots allt, tog studenten. Världens bästa student, stod det.
Jag kände mej som världens sämsta.
Jag kände skam och skuld, som så ofta.
Jag hade försökt byta till samhällsvetenskaplig linje, men misslyckats av olika skäl. Själ, höll jag på att skriva.

Jag har så oerhört svårt för auktoriteter. Jag har så oerhört svårt att göra saker som inte intresserar mej. Det är ofta en brist, en tillgång ibland, eftersom jag alltid varit tvungen att bruka allvar med det jag vill, att jag har inget att gå till om det knasar till sej.
Jag sökte jobb i våras när ekonomin var extra kärv, jobb som jag haft tidigare, jobb med utvecklingsstörda, städjobb. Jag fick inte ens svar. Trots flera års erfarenhet.
Stackars ungdomar av idag.
Så jag måste skriva.
Så jag måste hitta på projekt.
Jag blir stressad, sover dåligt, äter dåligt, och annat skit.

Där, på skolbibblan snodde jag (eller, lånade fast kom aldrig för mej att lämna tillbaka den. Nu har nån annan snott den från mej, eller lånat. Karma) Saabye Christensens Beatles. En av huvudpersonerna hette Seb. Han blev min vän. Han blev helt sänd när han hörde Waiting for the sun för första gången. Det blev jag också.
Nu lyssnar jag sällan på Doors.
Men det finns en tid i allas liv, får man hoppas, när man blir sänd av musiken.
Och, får man hoppas, att man aldrig slutar leta efter den känslan.