Ooh läpparna

Det susar överallt.
Och jag tänker på dom små lätta stegen på bryggan. En morgon eller förmiddag. Svanarna längre ut. Just innan det börjar blåsa. När havet är alldeles stilla. När man blir frälst av ännu en extradag, sol när hösten borde vara framme redan.
Tågen över bron som berättar om andra vägar i livet.

Vi kan kalla det Hotel California.
Vi kan kalla det Passenger.
House of the rising sun.
Prärien igen. Det som aldrig lämnar någon ro.
Dom sönderspelade låtarna som man glömt hur mycket man älskade.
Ibland behöver man en paus.

Elsa och jag låg i en halvtimme, det var kanske arton grader. Men vi kunde inte gå upp.
Eller, hon kunde, uppför trappan och hoppa i igen. Jag bara låg och flöt, eller bröstsimmade eller dök eller försökte crawla.
Jag ville bara stanna. Jag ville bara vara där i det som gjorde mej lugn.
Men det var Elsas första skoldag och man måste vara i tid. Man måste vara där. Man måste och måste och måste.

Nu måste man pulsa genom den förbannade vintern. Måsarna dyker i bara snö och jag vet inte om måsar fryser ihjäl. Men dom drar sej in mot husen. Dom drar sej in mot värmen.

Då tänker jag på insändarna jag läser ibland. "Varför hjälper vi utlänningarna men inte våra egna hemlösa."
Som om inte många av dom hemlösa kommer från andra länder.
Som om den bortskämda svenska befolkningen inte spottar i smyg på alkisar, knarkare, och andra, icke missbrukande, människor. I smyg givetvis. Höjer rösten i väluppvärmda hus.

Jag försöker skriva en bok om Sverige. Om sveket. Om självgodheten. Det är svårt när man inte vill skriva brandtal. Det är svårt när man ändå vill vara tydlig.

Så lyssnar jag på Håkan Hellström. "Du säger att kärleken aldrig varit till för dej."
Och Pogues.
Jag tänker ibland på politik, på att engagera mej. Bli kommunalråd. Det är ju goa pengar för en hostande hackspett.