Höst igen, inte

Sällan har en vår varit mer efterlängtad än den som så sakteliga kommer smygande nu.
Även om vinden är kall på svanarna, ett tjugotal bland lite is som väl ska försvinna snart.
Och dom har huggit ner träden vid viken bakom kallbadhuset i Sibbarp. Där vi brukar bada med barnen. Där Elsa springer ut på bryggan själv och hoppar några meter. Och Anna bajsar på stranden. Där vi grillar ibland.
Har dom huggit ner träden.
Det finns väl alltid en anledning. Frågan är bara vilken.
Men träden är borta.

Jag har läst en del Raymond Carver, flera gånger. Jag har tyckt om det. Ett slag var det lite för mycket Carver-hysteri i den svenska litteraturen.
Jag läser om böcker, klassiker.
På många sätt är ändå Hemingway den störste stilisten, den bäste novellsisten.
Pesten och Främlingen av Camus brinner så otroligt.

Som jag har längtat efter den här våren. Och i måndags och tisdags kunde jag sitta ute på bänkarna igen. Cykla igen. Simma igen. Som jag har längtat.
Och nu pratar dom om stormvindar på radion.
Det går över.
Det var väl Shelley som skrev ungefär: "If winter comes, can spring be far behind?"
Det står sej.

Det är som med musiken. Jag blir trygg av Kajsa och Malena. Av Bruce Springsteen och Toni Holgersson. Nyss hörde jag Shirleys Angels från Melodifestivalen på radion, vilken förbannad smörja. Dannys låt hörde jag också för första gången igår, vilken gräslig skit.

Jag är inte gjord för senhöst och vinter. Jo, om det är dimma eller lätt duggregn och svag vind. Det är inte många dagar det.
Alltid har jag velat lämna Sverige unders den mörka perioden. Jag blir lätt deppig och fysiskt mindre aktiv. Det blir svårare att skriva när det blir nytt år och man bara går och väntar.

William S. Burroughs. Denna gigant. Precis som när det gäller Sture Dahlström är jag mycket förtjust i dom tidigare böckerna. Tjacket, Queer. Socialrealism med feeling. Som Kristian Lundbergs Yarden. Och Änglar blåser hårt, Kaktusstigen och En fot i regnbågen av Sture.