Rätten till ett liv

Som jag nästan flög fram på cykelvägen längs Ribban, från Limhamn till Kockum Fritid. Vid halvnio på morgonen. Och hela tiden tänkte jag på efteråt, solen och bänkarna, skrivboken och manuspapper, Medan tidvattnet vänder av Slas. Det var i tisdags.
Och jag vet vilka bänkar som funkar i vinden, som blir lä.

När man i det närmaste flyger fram, och flygplanen flyger snabbare övanför, kan man bli glad om Ipoden fattar biffen och spelar Pelle Ossler, Hela mitt liv.

Den första bänkdagen var den sjunde mars, sen gick allt agurk igen.

Jag var trött i lördags när jag kom med tåget från Landskrona. Familjefest men jag ville inte sova över. Jag sover så knepigt ibland. Vill hellre sova knepigt hemma. Då kan jag gå upp och jobba om jag märker att det är kört vid femtiden. Det kan jag inte hos mina föräldrar när både Anna, Elsa och Johanna sover över. Och min bror och hans två döttrar.
Så jag tog tåget, Birgit Nilsson för första gången. Toaletten var upptagen, om inte hela tiden så ofta. Sen skulle jag cykla hem, men gick in på O´Learys på stationen för att slå en drill.
Och, visst, dom visar fotboll. Men det är ju ett helt felkonstruerat etablissemang. Tacka vet jag den gamla, Centralens Pub, helt enkelt. Med tåget och brasan, lite dart. Och en jukebox vill jag minnas.
Nåväl. Andra halvlek med Barcelona hade just börjat, så jag slog mej ner, såg matchen och tittade i tidningen.
Det fanns flera lediga platser.
Så kom en äldre förfriskad man och skulle sätta sej hos mej. "Du ser ut att behöva sällskap", skrockade han. Jag trodde att jag såg ut som en som hade fullt upp med att se på fotboll och läsa tidning. "Nej tack", sa jag.
Så han satte sej vid bordet intill, hos ett par i sextioårs-åldern som hade varit och sett Jerry Williams.
Så gubben malde med dom och kommenterade mej ofta. "Han gav mej inte en chans." "Det är ju trevligt att träffa nya människor." Plattityder utböts. Men jag gav aldrig honom en chans. "Nä, det finns alltid tråkmånsar." Och det var dom.
När ska detta upphöra. Att bli trakasserad för att man vill läsa en tidning och se en fotbollsmatch, och inte mala med fulla okända människor.

Vi, dom flesta, som sitter på bänkarna, respekterar varandra. Ibland pratar jag med en gammal tant. Ibland sätter sej någon vid min sida, vi nickar, visst kan du sitta här. Vi läser en bok, läser en tidning, äter en macka eller kebab. Jag dricker nån lättöl. Kisar mot solen. Ibland kommer ett utedagis. Det enda som stör är när någon kommer med sitt gamla bröd och vägrar gå ner till dammen utan måste få hit gässen och måsarna. Då blir jag vred.