Krig som karriär

Så har tidningen kommit.
Det är ett präktigt folk längdåkarna, dom är sura på han Petter men dom vågar inte ryta till. Experten Jonas Karlsson däremot, är förnärmad, sen tar han tillbaka lite.
Petter Northug tystade publiken och stannade till precis innan mållinjen. Roligt gjort tycker jag.
Men, fy fy, man ska vara snäll och sportslig (vad det nu är, får man inte skoja som sportslig?) och aldrig aldrig aldrig säga något illa om någon annan.
Herregud! Alla kan väl inte älska alla.

Tjugo över sex. Da Capo på P4, Sune Waldimirs orkester med en inspelning från 1933. Nu kommer en rökare från 1938.
Nu kommer Bessie Smith, det är riktiga grejor. Nobody knows you when you´re down and out.

Jag har svårt för DUKTIGA människor. Dom döljer nästan alltid något.

Jag har väldigt sällan tänkt: Men alla andra gör ju så, så då kan jag också göra det. Snarare tvärtom, till ondo ibland.
Jag minns när jag ansåg mej illa behandlad av någon amatörmässig lagledare i hockeylaget, jag gick därifrån. Jag var målvakt. Efter några veckor kom jag tillbaka som utespelare. Lagledaren borde ha ringt, han borde ha förstått att jag var elva eller tolv år. Känslig, besviken, ett barn.
När jag blev beordrad vapen första dagen i lumpen (jag hade naivt trott att jag kunde slippa, vara malaj) sa jag nej och åkte hem.
Jag säger till när jag tycker att något är fel.
Jag är absolut ingen hjälte. Jag är bara så trött på alla mesar som inte gör eller säger vad dom vill, jag blir inte klok på dom, kan inte lita på dom.

Såhär alltså: Soldater har alltid dött av sina allierades kulor eller bomber i större eller mindre utsträckning. Betyder det att: Jamen, så är det ju.
Inte i min värld. Gräv i skiten, ta reda på hur och varför, förändra, bli bättre.
Helst: spräng alla vapen.

Jan-Olof Bengtsson på Kvällspostens ledarsida skriver patetiskt om att vi ska lämna dom, av svenska kulor, stupade svenskarna ifred. "... stupade i fredens tjänst." Det krävs en mycket liten hjärna för att skriva sån smörja.
Krig är alltid krig. Låtsas inget annat.
I krig finns alltid mer eller mindre dolda ekonomiska agendor. Även för kvasipräktiga svenskar.
Det är givetvis synd om dom anhöriga, jag beklagar deras förluster djupt. Men att frivilligt ge sej av till ett krig är ett hån mot alla dom i alla länder som ville stanna hemma. Och det handlar inte om stolthet för sitt land, var har kommunikationen brustit: KRIG ÄR KRIG. Krig är aldrig fred.