Nä du, mej njurar du inte

Den här solen.
Orup. Jag lånade hans senaste platta på bibblan i Limhamn. Född i november, en god låt. Med alla sina men. Allting, alla människor utan men, är ointressanta människor.
Kanske ska Orup förenas med sin ålder. Vad vet jag.

Den här solen. Jag läser manus i en så kallad brassestol som jag köpte på Shell en gång när Elsa kunde, och detta var när vattnet höll kanske elva grader, vara på stranden i timmar. Och jag tycker bara om sand i hav. Jag köpte en brassestol.
Och jag läser halvgammalt manus nu, och jag tycker att det är bra. Jag behöver inte skämmas.

Jag läser Kristian Lundberg. Han behöver skämmas ännu mindre.
Men vem är jag att berätta för människor vad dom ska göra.

Detta simmande. 8000 meter på fyra dagar. Det är en långsam förflyttning. Är det?
Jag minns ett uttryck inom golfen: Det längsta avståndet är det mellan öronen.
Det var en allmän höhö-sanning. Men hur många förstod?
Hur många förstår?

Kanske är det solen i april, eller dom buskalla vintrarna.
Och, i detta, vem är då jag att tända en valborgsbrasa inför skrikande scouter, mörda eventuella igelkottar. Vid havet!?
Ingen.
Men jag tycker om eld och hav.

En gång tackade jag nej till att hålla ett valborgstal i Landskrona, när jag var på tapeten.
Vad skulle jag säga om Valborg?
Vad skulle jag säga om Landskrona?
Varför skriver jag böcker istället för att vara föredragshållare?
Varför skriver jag blogg utan reklam istället för betalda krönikor?
En gång fanns ordet integritet.
Och, mina barn, för ännu längre sen fanns ordet solidaritet, det vattnigaste du kan höra idag. Och, om det kommer från höger om vänsterpartiet, stäng öronen.

Det finns en historia om lurendrejeri och kidneypaj på Irland. Där sålde dom kondomer hemligt som knark och hade många syskon. Det var en annan tid, andra människor, som Kristian skriver i Och allt ska vara kärlek, men samma.