The good old guys
Robbie Robertson nu. Jag minns, då på åttiotalet (väl?), när han släppte sin första soloplatta. Maria McKee sjöng på en låt. Och den där fantastiska Somewhere down the crazy river.
Den blev hyllad, den plattan. Robbie hade varit "borta" länge.
Jag förstod att den var bra då, men var för dum för att lyssna riktigt noga. Det gjorde jag först ungefär tio år senare.
Och nu, ny platta, efter ännu ett långt uppehåll.
Han är väl ett slags historieberättare, och stämningsskapare.
Men tänk vilka historier han hade kunnat berätta. Bakom ett metspö i Mississippi kanske. Eller vid en vägkrog i Big Sur. The Big Pink, dom berättelserna kanske man inte vill höra, ändå.
Som en ihjälslagen dröm.
Som en turné med en nyelektrifierad Bob Dylan i mitten av sextiotalet.
Eller.. kanske ... "Vadå, Bob, ja, jag också, vi gick bara den enda vägen vi kunde gå.
"Men ... Hur stod ni ut?"
"Är du bän... vi gick bara den enda vägen vi kunde gå ..."
Och jag har läst några hyllningar.
Och jag kan instämma, även om jag inte alltid gillat resultatet, så har jag alltid tyckt mycket om Svante Thuresson, Beppe Wolgers kusin, Olle Adolphsons sladdige lillebror.
Jo, hans nya platta med tolkningar av låtar om Stockholm är härlig. Som nu, när solen skiner i ryggen när jag skriver, några lekande barn, någon läppjar kanske på första glaset rosé i Limhamn, och du, ssch, luktar det inte lite svagt av grill.
Rom i regnet och Stockholmstjej igen av Ulf Lundell, Olle Ljungström och Adolphson, Kent och annat.
Och, dra mej på en liten vagn, det är ju nästan så att man börjar längta till Stockholm. Jo, BoIS spelar där ikväll, om tjugo minuter.
Mina barn börjar vänja sej vid att grilla vid havet.
Jag börjar vänja mej vid vissa rockader i bänkmalmö.
Jag börjar ännu en gång vänja mej vid det nästan dagliga simmandet. 1800 meter idag. 7000 förra veckan. 6000 veckan dessförrinnan.
Post förkylningen som stoppade så mycket, eller infektionen, eller influensan eller vad det var. Två snoriga veckor.
Men det är historia. Vi ser väl framåt? Snart kommer hösten och den eländiga vintern.
4 comments:
I Göteborg (där jag bor) tyckte recensenten att det var för mycket "Stockholm" i låtarna.
Nåt slags komplex där.
Om jag ska invända har jag problem med det som även är kvaliteten, svalheten, coolheten. Det är rosévinsmusik. Men skön.
Det är ingen skiva jag skulle köpa, men den är fin att lyssna på.
Och, en skiva om Stockholm, jo, det blir ju en del Stockholm då.
Jag tycker att han gör "En Stockholmstjej igen" på ett fantastiskt coolt sätt. Gillar även sättet han tar sig an Olle Ljungströms Sthm, sthlm och..faktiskt...bo kaspers som jag annars har ganska svårt för. Jocke Bergs text sticker ut som....poetisk.
Jag håller med, och Rom i regnet är också bra. Tegelbacken och Sigge Skog tycker jag nog att Olle klarade bäst själv.
Post a Comment