Death is not the end, eller ...

Så dog då Clarence Clemons. Jag blev ledsen i morse när jag fick veta. Vad ska man säga. Sextionio år. Nu blir det nog inte något E Street Band mer.

Håkan Ahlström var en mycket bra musiker, sångare och låtskrivare i det lilla, spelade med Traste Lindéns kvintett. Han gjorde en soloskiva på nittiotalet som jag brukade lyssna på i hörlurarna man fick låna på gamla stadsbiblioteket i Malmö. Innan ombyggnaden. Där jag brukade sitta och läsa och skriva. Som jag gör nuförtiden också. Han dog 2004, han var född 1961.
Jag visste inte ens om det förrän några månader sen. Det stod väl inte så mycket om honom i tidningen.

Bibblan. I närheten av där Bo Widerberg spelade in Barnvagnen. Den där speciella scenen. Bo borde ha levt för evigt. Det gör han kanske också.

Och hela tiden tänker jag på Bornholm. Det är där Panges pappa ligger begravd i romanen som blir klar när den blir klar.
Jag vill åka dit på tisdag. Jag är tveksam till om jag har råd även om jag har fått ett stipendium. På tisdag alltså. Jag väntar på pengarna.

Det var ju 1985. Då när jag var hemma hos Håkan och han tog nog studenten och jag lånade hans Born in the USA och han lånade min Around the world in a day av Prince. Det var vid den här tiden på året alltså. Tjugosex år sen. Jag har fortfarande kvar hans skiva. Hans LP. Det var på den tiden, barn. Et bra byte, tycker jag.

Ulf Sturesson var också med i Traste Lindéns kvintett. Hans debutskiva från någon gång på nittiotalet är fantastiskt bra. Den handlar till stor del, om jag förstått rätt, om hans i förtid döda syster.

Och Andi, Andi Almqvist. Vilka fina sånger han skriver.

Ja, Clarence, vila i frid. Jag sörjer dej, såhär på avstånd. Men du fick i alla fall bli sextionio år. Det är inte alla förunnat i den här skitvärlden.