Take it away

Jag badar i bassänger eller hav. Oftast. Det är i havet jag vill bo.
Jag tänker förbluffande ofta på Jack Vreeswijk.
En annan trubadur ibland är Janne. Vi har gjort många roliga saker tillsammans. Vi har bråkat också, som riktiga vänner gör.
Vi blev inte kompisar då, men vi träffades för första gången i början av åttiotalet. Vi kom från olika miljöer. Det tog väl nästan tio år innan vi blev polare. Dom som tror att Landskronas tuffa tider började för sådär tio eller tjugo år sen är dumma i huvudet.
Varje dag i hela världen är det tuffa tider i hela världen. Det är inget som Lotta på Liseberg eller Allsång på Skansen kan ändra.

Varje dag i hela världen dör människor för tidigt på grund av, bland annat, västvärldens girighet och oförmåga till empati.
Och du gnäller på att dom äter hund i Kina medan du smaskar på din kyckling eller fläskkotlett.
Nyanserna är helt försvunna i det hypershoppingsjuka samhället. Färre och färre människor kan känna. Något.
Kan du känna.

Jag minns honom med protesen. Han var en trevlig man. Ett halvt ben bortskjutet.
"Ja, det är hemskt, att dom krigar så", säger kärringen i kvartersbutiken. "Att dom inte kan låta bli, barbarer."
Jag kände honom. Han var ingen soldat. Det var däremot amerikanen som sköt honom. Det var däremot officeren som skickade dit soldaten för att hans land vill tjäna mer pengar i kapitalismens namn. Officeren som ser till att hans egen son slipper krigstjänst. Dom som spöade honom med ett halvt saknat ben på en mindre ort i Skåne var svenskar, förlåt, SVENSKAR.
Skäms. Skäms! Men det kan ni ju inte, ni är ju inte lagda åt det självanalytiska hållet.
Era jävla svin!
Känner ni något?
Bryr ni er om människor utanför den innersta kretsen?
Nä, jag vet. Ni har fullt upp med ert. Lever vi i ett bra samhälle då?

Jag badar i hav eller i klor. Det är där jag vill leva och dö och vila för evigt. Annars tittar jag på hav. Annars drömmer jag om en egen swimmingpool.
Igår badade jag i Billebjär utanför Lund för första gången. Janne lurade mej med att det skulle vara 22 grader. Jag hade följt med ändå. Det var jag, Johanna, Elsa och Anna. Janne och Mia, Alma och Ville. Ville hade tjatat hela middagen, Jannes hemlagade dubbelstekta kebab, och till slut slutade det att regna.
Till slut slutar det att regna.
Tror du det? Jag vägrar sluta tro.

Det är skönt att umgås med människor man tycker om. Det är klart att andra kan tycka att alla våra gemensamma minnen är tråkiga, när vi babblar på. Men vi babblar ju så roligt.

Det var kanske arton grader. Janne, Ville och jag simmade kanske hundra meter i det grumliga vattnet. Vi klättrade upp och dök från kanske tre eller fyra meter från klipporna. Det gjorde mej lycklig. Det gjorde mitt liv större. Och det var jag som sa det, inte Björn Ranelid.