"Det här är livet", sa en pojke vid badflotten i Sibbarp.
Och jag fyllde fyrtiofyra år.
Elsa älskar att bada. Hon är tio år. Vi kommer alltid att ha baden.
Som på Cement i Borstahusens hamn. Badflotten där. De två hopptornen. Och dagarna när havet varit alldeles stilla. "Vi kan väl simma ut till flotten", säger Elsa. "Det här är livet", säger jag.
Och jag är fyrtiofyra år.
Det som förbluffar mej är att saker som är så nära var så längesen.
Och lite stel på morgnarna ibland.
Annars är det bra.
Själen är ju som den är. Jag tycker inte att den blivit svartare eller mer tung, men svart och tung ibland.
Ibland saknar jag crazy.
Ibland när allt är så jävla ljummet, saknar jag otacksamt förtvivlan.
Men jag fyllde fyrtiofyra år och jag fick en osthyvel och en golvmopp, det hade jag önskat mej. Jag fick tandkräm, deodorant, en regnbågskudde och en fin filt. Jag fick också en bättre begagnad dator. Och i närheten av födelsedagen fick jag en ny cykel. Efter tio år med min otursförföljda Skeppshult som jag använt i snitt 90 minuter om dagen.
Barnsadel och cykelkorg. Gubbastyre. Det har inget med åldern att göra, det är komfort. Det är att lura mej själv: Jag sysslar inte med motion, jag cyklar bara runt och spisar musik och tänker på hur jag ska skriva böcker, baksidestexter eller ibland recensioner, hur jag ska leva. Tänker vid rätt väderlek och väglag: Det här är livet.
"Det här är livet", ska jag försöka säga om fler och fler saker, nya saker, nya vägar, stigar och snår, nya isar, bräckliga, försiktigt, lille vän, men våga.