Det var en molnig morgon. Men jag har lovat Elsa åtminstone ett bad om dagen. Och när vi gick mot hamnen mot piren i Borstahusen började solen ta sej fram, värma våra ryggar. Så vindstilla öresundskusten tillät. Vi träffade en mink. Inte hungrig. Men flickorna som fiskade krabbor hade en burk med kräftstjärtar, och minken sprang fram och tillbaka som nästan tam, plockade en bit och tillbaka till förrådet under stenarna. Spara till en sämre dag. Som en lycklig mink. Nej, som en hungrig, som en som lever sitt liv på gränsen, mat mat mat, som en som inte kan vara försiktig, som en soldat i desperation. Det handlar om liv eller död. Men, vi kunde njuta, tillåta oss, njuta av solen som sken nu, havet som var bitigt men simbart, som friskade upp en slö hjärna och det blev det bästa badet och vi åkte rutschbana ut i vattnet och senare på kvällen skulle jag se Mikael Wiehe långsamt höja den politiska medmänskliga solidariska upprorstonen och jag skulle känna: Jag har ett val, jag måste träna på att höja min röst och försöka stampa tillbaka egoismen. Försöka lyfta upp och skörda några spröda blommor och blåsa pollen över fälten med allergiska tårfyllda ögon. Men först skulle Babian sjunga: "Ah, jag har ingenstans att slagga / och jag pallar inte ragga / så förför mej". På den Landskronakarneval som blixtrade till ändå bland matos och högljudda tivoliattraktioner och högljudda tonårstuppar, högljudda medelålders semesterfyllor.