Vi åkte båt från Ramsjöstrand. Den stegrade, föll ner från vågorna, dunsade. Jag hoppade från båten, dök, saltare vatten vid Hallands väderö. Jag bar ett barn från båten över tången till klipporna, hur hon spände sej. Ska hon minnas det som ett upplöst trauma, ska hon minnas mej som en bro över mörka vatten. Och långt tidigare. När jag var ett barn. Jag minns jag låg på rygg under vattnet, tittade rakt upp, klor som sved i ögonen, solen som sved i ögonen, vattenytan alldeles över ögonen, var en hinna. Jag var på en annan sida. Det var i Spanien. Jag minns den stora vägen. Jag minns en tunnel under den stora vägen. Jag minns en bortglömd snäll svensktoppssångare, hur han jagade en gitarr för att underhålla, blåsa rosa bubblor. Jag minns döden, mina tankar på döden. Den långa spanska kalla lyxhotellstunneln, tavlorna på väggarna, döda tysta pråliga män män män. Jag minns en snabb Mercedes som körde på en hund när vi satt i vår hyrbil, värmen, asfalten som bubblade. "Den klarade sej", sa pappa, "jag såg att den sprang bort på andra sidan." Andra sidan. Jag såg hur hunden fastnade i diket, blod på den ljusbruna pälsen. Jag vet. Att all smärta vi försöker hålla borta, av kärlek av godhet. Av rädsla. Tar sej igenom ändå. Andra sidan. Jag låg länge just under vattenytan i paradiset, tänkte att jag tillhörde något annat.