Jag är alltså Undervattensmannen. Undervattensjesus. Det är härnere jag bor och jag tänker inte komma upp förrän det har blivit ordning och reda med saker och ting. Det är i undervattensvärlden, när ljuden hörs på ett annat sätt, som jag förstår mina egna tankar. Får jag för mej, jag tänker så, i min egenhändigt komponerade bubbla. Och vi var i alla fall i Västra hamnen. Där folk är som folk är mest, blandade. I Sibbarp har vi camparna, och veteranerna med sitt mörkbruna läderskinn, och på kvällarna de mer och mindre nya svenskarna med sina fotbollar, vattenpipor och pitabröd, grillarna. Men det är mest blandat, tyska tonåringar, danska småbarnsföräldrar. I Västra hamnen har vi fler muskelmän, fler gymkort, mer silikon och vax. Men när man tittar närmare, mest vanligt folk, många gillar salsa, vissa dansar den, andra äter den. Men så var det ju Marko och jag, som skulle ta bilder till omslag och press (och till bloggläsare, bilden ovan är, på ren och skär ranelidska, unik, den kommer bara att visas just här, just nu, jag är den första och enda svenska författaren, kanske i hela världen, som har varit på en sådan bild). Marko med sin insektsliknande undervattenskamera och jag med mina tunga våtslafsiga kläder. Upp och ner, över vattnet, under vattnet, under ytan. Ett sällsamt dovt drömmande mummel. Då kommer tankarna som hos en långsamt oljad blixt. Och en annan dag får jag kanske tid att berätta om mitt litterära universum, där den här sången sitter mjukt i en sliten lappad stilig fåtölj. (foto ovan: Marko Wramén)