När jag var ett barn. En promenad i sen november eller tidig december, brukar återkomma till mej. En sådan ro. En lycka en glädje. Skyltsöndag i Landskrona. En lång promenad med den höga klara luften, Löpargatan, Svaneholmsgatan. Och tidigare hade vi besökt Domus parkeringstak, och Tempos parkeringstak, ett litet tivoli, idrottsföreningar, saftglögg. En lång promenad för längesen och kalla fötter, men inte jättekalla. Och det var väl bara jag och pappa? En skön promenad från stan till Borstahusen och jag minns inga detaljer, vi måste väl ha sagt något, jag minns att det var så långt så långt, ta aldrig slut, minns jag, ta aldrig slut du lustfyllda rokänsla, tillhörighet, stanna! jag minns ett skimmer och ett lugn, en värme från magen och runt. Att vara hemma.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster kan skriva nästan vad som helst.
Paul Auster ger mej ro, lust, och glädje.
Paul Auster stör mej väldigt sällan.
När jag var ett barn. Det var svåra bilresor, svårt att hitta, snö på vägarna ibland, vallar, motorvägen som en vallad bana, och, en stöt, ett högt skärande ljud. Och allt skulle falla och begravas. Det kunde vara långa bussresor. Till flygplanen. Långa köer till incheckningen. En kall rädsla, som något slutgiltigt, när jag steg ombord på planet. Men alltid lust. Alltid spänning. Alltid lycka och förväntan. Alltid ett draperi att gå igenom, in till röken och drinkarna, de fallna änglarnas skrovliga kör. När jag var ett barn.
Jag läser Paul Auster.
Paul Auster och jag tycker inte att det var bättre förr. Vi kan till och med tycka att människor som kategoriskt anser att allt var bättre förr är enfaldiga.
Men jag läser Paul Auster när han skriver till mej, till sej själv i Vinterdagbok:
"Världen mår förmodligen bättre nu med alla sina militanta rökförbudslagar, men någonting har också gått förlorat, och vad detta något än må vara (en känsla av sorglöshet? tolerans mot mänsklig svaghet? feststämning? frånvaro av puritansk ångest?) så saknar du det."