Innan jag somnade. Innan jag vaknade. På våren 2010, skrev jag i min dagbok om den haltande romanen: "Pange. Det måste finnas ilska, driv." Det var i slutet av april, början av maj. Jag höll på att hitta en roman, prova mej fram. Jag borde ha tagit det lugnt. Men jag hade så bråttom. Jag skulle skriva om en påhittad man och rev och slet i mej själv för att hinna, för att bli färdig, för att få pengar. Jag viftade åt alla håll, grep allt och fångade inget. Så jag kände bara stressig ilska, inget driv. Men det gick två år och det kom en novellsamling, en deckare och en kortroman, men hela tiden med historien om Pange bultande bak i huvudet, återkommande, det var något jag saknade. Att det var något som inte stämde. Svikna Pange, flyende Pange, jagande. Och man måste hitta rätt, man måste ha det tålamodet, att vänta. För en morgon, förmiddag, augusti 2012, vaknade jag sorgsen men lycklig efter en dröm som låg så nära. Med en roman hittad. Med Charlotta Anderson i mitt huvud, från ingenstans, från någonstans ändå, en historia djupt inne i min kropp, framletad, framväntad. Så jag började skissa nytt, så jag började slänga gammalt, spara en del. Och jag åkte till total ensamhet i Sitges, promenerade på stranden, badade i havet, simmade i den lilla bassängen, tittade rakt fram, tänkte bok och lyssnade på musik, kom till strandens slut, vände och började om igen, och kvällarna och nätterna vid datorn i den lilla mörka lägenheten, Dire Straits, Lou Reed, och skriva skriva skriva, äntligen, fort och vingligt och ner ner ner i djupet, jag har skrivit för många lättsamma böcker, det måste få ett slut. Jag skrev skrev skrev, inte exakt, men på helt säkert rätt väg: äntligen nyvaken med ett ilsket morgonhumör, med ett ilsket driv.