Wednesday, September 04, 2013

Medan jag inte skriver det andra, skriver jag: Jag lyssnar på George Jackson. Han gillar the funky music, och the disco music och the rock and the roll. Och han kan köra gång på gång på gång, all night long. Han kan tråna, gråta, sörja.
Men George Jackson dog i våras.
Jag är alltså på bibblan efter simningen (1400) och medan jag inte skriver det andra skriver jag detta: Jag tänkte på honom idag, när jag var försenad till simhallen, att nu missar jag honom. Han som är ganska överviktig och kort och karg i språket i bastun, men pratsam ändå, på sitt sätt. Han hoppar ju alltid i bassängen prick 14.00, plus minus två minuter, stänker. Han simmar ryggsim som att han håller på att drunkna, men avslappnat, men långsamt, som att: jag har gjort allt jag skulle göra ändå. Han har verkar ha det lugn jag saknar, åtrår, avundas.
Så på cykeln till Kockum tänkte jag att: Jaha, då ses vi inte idag. Och nu har ju cirkusen kommit igång, så vi sågs inte igår eller i förrgår heller.
Och jag simmade och prick 14.44 kom han in i simhallen. Nyrakad skalle. Det kändes skönt.
Jag känner ju inte honom. Men nu, sen så många av dom gamla kockumarna, har försvunnit, är han min trygghet, min livboj i jakten på lugnet.
Ja, det har gått tjugo år.
Ja, det är många som är borta.
Han, den irriterande gubben som alltid var i vägen, är borta. Och tanten med gåstolen, borta. Och de två äldre kompisarna, fd jobbarkompisarna med medhavda mackor, satt i bastun efteråt med sina stora pungar. "Nä, det är inte många kvar av dom gamla kockumarna", sa den ene, och sen försvann han. "Hjärtat", hörde jag hans kompis säga en tid senare, till en annan gammal kockumare, "som en blixt från klar himmel." Sen försvann kompisen också, och ingen kvar som kunde berätta hur och varför. Varför.
Och George Jackson på det, och det måste vara dunket emot rälsen, som jag hör, en lycka ändå.

3 comments:

Gabrielle Björnstrand said...

På kornet. Det där med att bry sig om människor fast ändå inte så noga med det.

Jag hade min simhall, mina tanter. Finskan som satt längst ned i bastun i timmar. Borta. Långa tyskan med cancer. Borta. Super 80-plussaren från underhållningsbranschen, pratsam, snygg. Borta.
Men det är fint det där med den liksom stillsamma kollektiviteten. Bortsett från de klassiska vattenklunsarna då. Jag-ska-fram-typ.
Dock, jag fasar för att byta utesimning mot klorvatten. Men - asså - man måste ju ; )

Jonas Bergh said...

Jag har en sydländsk man som ligger högst upp i bastun, länge. Ibland gör han också gymnastiska övningar.
Jag badar fortfarande ute, eller doppar mej, inte simmar.
Jag är allergisk men förtjust i klor. Klor är nostalgi, utlandsresor som barn.

Gabrielle Björnstrand said...

Doppa mig är det minsta jag ska göra de närmsta dagarna, simma liiite.

Har börjat få vinternoja. Hur banal får man bli? Fast snarare mörkernoja.