Medan jag inte skriver det andra, skriver jag: Jag lyssnar på George Jackson. Han gillar the funky music, och the disco music och the rock and the roll. Och han kan köra gång på gång på gång, all night long. Han kan tråna, gråta, sörja.
Men George Jackson dog i våras.
Jag är alltså på bibblan efter simningen (1400) och medan jag inte skriver det andra skriver jag detta: Jag tänkte på honom idag, när jag var försenad till simhallen, att nu missar jag honom. Han som är ganska överviktig och kort och karg i språket i bastun, men pratsam ändå, på sitt sätt. Han hoppar ju alltid i bassängen prick 14.00, plus minus två minuter, stänker. Han simmar ryggsim som att han håller på att drunkna, men avslappnat, men långsamt, som att: jag har gjort allt jag skulle göra ändå. Han har verkar ha det lugn jag saknar, åtrår, avundas.
Så på cykeln till Kockum tänkte jag att: Jaha, då ses vi inte idag. Och nu har ju cirkusen kommit igång, så vi sågs inte igår eller i förrgår heller.
Och jag simmade och prick 14.44 kom han in i simhallen. Nyrakad skalle. Det kändes skönt.
Jag känner ju inte honom. Men nu, sen så många av dom gamla kockumarna, har försvunnit, är han min trygghet, min livboj i jakten på lugnet.
Ja, det har gått tjugo år.
Ja, det är många som är borta.
Han, den irriterande gubben som alltid var i vägen, är borta. Och tanten med gåstolen, borta. Och de två äldre kompisarna, fd jobbarkompisarna med medhavda mackor, satt i bastun efteråt med sina stora pungar. "Nä, det är inte många kvar av dom gamla kockumarna", sa den ene, och sen försvann han. "Hjärtat", hörde jag hans kompis säga en tid senare, till en annan gammal kockumare, "som en blixt från klar himmel." Sen försvann kompisen också, och ingen kvar som kunde berätta hur och varför. Varför.
Och George Jackson på det, och det måste vara dunket emot rälsen, som jag hör, en lycka ändå.