Norrut

Jag lever ju alldeles nära Öresundsbron och Köpenhamn, i Malmö, i en del av Skåne där det är tätt mellan människorna, olika sorters människor och det är klart att du krockar ibland. Tänker jag på när jag har hoppat av tåget i Kalmar (och det var i Kalmar som jag uppnådde min största stund i golflivet, när jag var arton eller nästan arton och gick fem under par de sista elva hålen i Teen Tour-tävlingen och placerade mej bra och jag fick känna då, hur det är att vara en komet som kommer från ingenstans och sprakar som en nyårsraket och det är ju vackert, men slocknar snabbt och dör) och en ölandstok uppehåller bussen men till slut ger vi oss ut över Ölandsbron och … jaha … var det inte mer än så, den mytomspunna bron över till den mytomspunna ön som mest liknar, tja … Småland. Men landskapet blir öppnare och i bageriet som är granne med huset som vi bor i gör man kanske den godaste pizza jag ätit och det är en helt annan frihet att cykla på en vinglig och rostig cykel sen, utan cykelkorg eller barnsadel och där ligger en död fågel och där är tjurkalvarna och där! där är ju nordens största mölla och vi rullar ner och där köper man räkmackor, laxmackor, köttbullar och en glass med smak av hallon/lakrits eller melon eller choklad. Och det är en annan sorts luft och jag känner mej lugn och det är fotboll på teve och försnack och eftersnack och när jag hämtar broschyren om att Hasse Kvinnaböske och den snygge Anders Linder ska spela i Kalvhagen, passar jag på att köpa en biskvi och efter någon dag åker jag bussen tillbaka över bron och tittar rakt ner och det är ett mörkt blått och grönt vatten och närmare land, närmare Kalmar, går en vinglig gångbro alldeles nära ytan, alldeles nära det som skulle kunna vara öar i ett helt annat land, en helt annan vegetation i ett helt annat klimat. Och det är ett slag tills tåget går och jag hjälper en pojke med tennisracket och en lite orolig blick och hans mamma som ska säga adjö och det är kanske den första ensamma längre tågresan, han ska till Kävlinge (”byte i Lund, du måste byta i Lund”, säger jag när jag visat hur man trycker fram biljett på Skånetrafikens otympliga automat) och det är fortfarande ett slag tills tåget ska gå och jag sätter mej bredvid en varmt och  slitet klädd tant på en bänk och hon säger: "Välkommen till Kalmar" och jag säger tack och tåget går och i Älmhult får jag äntligen se det jag bara hört talas om tidigare: IKEA-arbetarna väller in och pratar om en restaurang som serverar RIKTIGA tacos, man måste boka bord i förväg för det är trångt och även på tåget är det trångt nu, och varmt och jag stiger av i Hässleholm för att köpa gyros och lyssna på Lloyd Cole, sitter på en bänk och ser kyrkan längre upp och jag har mitt manus som är fullt av strykningar, pilar och nyskriven text och när jag skriver är det den smörige och töntigt världsvane killen (Stephan) men med hjärtat kanske på rätta stället som lägger an (på Maria) på en bögbar som han nästan spricker av upphetsning för att visa henne, upptäckarglädjen, tänker han, att han är öppen för allt, fördomsfri: (”Du är som en fjäril …”, sa han och sträckte sej mot henne, sträckte fram sina händer, höll dem om hennes kinder, tittade rakt in i henne, ”direkt framvaggad ur puppan”, sa han, viskade han nästan, hans mjuka råa röst. ”Det är ju en bögbar.”) och jag är inne i det, baren i Berlin men snart ska jag vidare till Malmö och när jag vilar handen och pennan lyssnar jag fortfarande på Lloyd Cole men jag måste ha missat några låtar när jag varit försjunken i skrivandet, vilken var det nu jag ville höra så gärna, jo! den här: