Mars igen

Ibland cyklar jag min vanliga runda i sol. Men det är mest grått. Det är vind. Det är dimma ibland och duggregn ibland, ibland far molnen fort och det haglar hårt och där vid Hammars park har det nästan blivit en liten sjö och bäcken porlar stridare än någonsin.
Det är där jag höll på att köra på hjortarna för ett år sen.
Det är där jag trodde jag såg tranan förra veckan. Försökte fotografera. De långa smala benen, skyggheten. Näbben på jakt efter grodor.
En trana?
Jag kollade på bilder och på Wikipedia och, nä, det var nog en häger, en pelikanfågel. Skygg också den när jag stötte på den igen idag, försökte fly när jag stannade och skulle fotografera.
Så går dagarna.
Så närmar sej våren.
Jag försöker simma mer, försöker skriva mer, försöker cykla mer, försöker hitta fler ställen att söka pengar från för alla livsviktiga projekt jag vill genomföra.
Försöker se ljusare mer. Försöker låta bli att sugas ner.
Men bilarna far över bron, fåglarna svävar i himlen och flygplanen börjar alltid en ny resa.
Det är alltså mars, det är alltså vår. Igen.
(Och det är ju döden överallt alltid överallt, bombad eller sjuk eller avlägsen, oftast avlägsen men ibland kryper den närmre och det är människor som är en del av din historia, det är dina gamla minnen som dyker upp igen, närvaron tydlig av förgänglighet, men vad ska man göra, gråta kanske, och bita ihop och tänka något snusförnuftigt som: "En dag ska du dö, alla andra dagar ska du det inte." Som om det någonsin skulle hjälpa när du kravlar trasig i ett hål.)