Hej hej, om jag nu tagit bort parenteserna och istället lagt in några modernare reflektioner, mailkontakter, olika chatforum, sociala medier, så hade jag kunnat tillhöra alt-lit-generationen (om jag varit yngre, alltså, antar jag).
Alla vill skriva sin egen historia.
Eller ... alla andra vill skriva om andra som skriver deras historia.
Hemingway skrev Och solen har sin gång, den generationen.
Kerouac, den generationen.
Och överallt fanns substans och komplexitet men allt skulle klumpas ihop (och jag lyssnar på Joel Almes första platta på svenska nu, och han ska givetvis vara Håkan Hellström, löjligt, och överallt finns substans och komplexitet).
Men jag läser alltså (och det går snabbt för det som finns under tynger inte, inget tynger, inget kräver lång och smärtsam eftertanke) Tao Lins (han är alt-lit-generationens golden boy) Sno kläder på American Apparel och Per Hagman sa det bättre i Cigarett (och i alla andra fina böcker han skrivit) och Douglas Coupland sa det bättre i Generation X (och i alla andra fina böcker han skrivit). Det är inget nytt (även om alltså alt-lit-generationens historieskrivare tror att det är förbluffande att man interfolierar internet i litteraturen, tillåt mej småle, en ny litteratur måste nog vilja mer än så).
Men. Alltså, Tao Lin har skrivit en förbluffande tunn bok som ändå innehåller förbluffande mycket läsvärde. Läs den, men inte om du tror att du ska möta Messias.
No comments:
Post a Comment