Ett värdigt liv?

Alla som vill säga sin sak, med ord, med musik och ord, med bilder, rörliga bilder. Alla som har något  i magen som måste ut. Alla som faktiskt vill säga något, inte för att spotta på någon, inte för att jävlas bara för att jävlas, men för att det är någonting som brinner i magen ... kommer du ihåg barnen med stickor till ben och uppsvällda magar, kommer du ihåg bilderna i skolan på sjuttiotalet, kommer du ihåg för bara några månader sen när du läste, för din dotter, den tredje boken i Henning Mankells serie om flickan som förlorade sina syskon och sin pappa (bombminor, krig, AIDS) i fattiga fattiga Mocambique, som förlorade sitt ben. Alla som vill berätta en historia (och hon kan sitta på knä på en pappskiva utanför livsmedelsaffären där du handlar din kvällsmat) och jag tycker att du borde stanna upp, jag tycker att du borde lyssna, jag tycker inte att du ska tänka eller säga att alla har ett val, jo, alla har ett val, men alla har inte ditt val.  Vissa har bara ett val: fly eller dö, tigga eller dö. Alltså, lyssna! alltså, försök att förstå! Och jag glider närmare botten nu, jag försöker hålla en hand uppe, näsan och munnen ovanför och jag älskar att dyka men jag vill komma upp igen, jag vill komma upp igen. Men när man inte kommer upp igen (blir man bara jord, bara jord, alla blir bara jord) blir man bara jord, men bör man inte åtminstone ha levt ett liv då, om det värdiga livet ska vara värdigt. Eller?