jag är inte din spegel
jag är inte den du ska vara
men jag tycker det är bättre om du lyssnar på Lou Reed
än Dolly Style
men du får göra vad du vill
men åtminstone tidiga Hasse Kvinnaböske
jag vet att du är en liten flicka
jag vet att jag flyger iväg
jag är inte din spegel
men ... att en historia, är det viktigaste av allt
att måste berätta
jag är inte din spegel
du har så klara ögon
(och du, idag på fotbollsplanen, i snön och regnet, så stolt jag var över dej, att du inte gjorde några mål, att du hela tiden tänkte på annat, blicken i en helt annan sky)
jag är inte din spegel
men jag är alltid din pappa
och du borde lyssna på Lou Reed
jag vill att du färgar håret lila
(men inte för att likna Dolly Style)
för att säga fuck off till mej
(men det kanske är samma sak)
jag är inte din spegel
vill aldrig vara det
jag är den som ligger under studsmattan och väntar
jag är den som fångar dej
när allting slipper gå sönder
du spräcker en spegel och skrattar
och havet blir grumligt en stund
jag ser dina ögon och fattar
att det är du det är du det är du
som hamrar så nära mitt hjärta
det är tåget till Lund
det är: stanna en stund
du är inte huset
du är hela min grund
när du spräcker en spegel och skrattar
hur du mejar ner hela havet
och du har samma namn som min mormor
som jag svek
det jag trodde var en lek
när jag mejade ner hennes tillit
hur jag spräckte en spegel och skrattade
jag vill aldrig svika dej
jag vet inte om du fattar det
hur jag älskar dina haltande steg
jag hoppas att du förstår
(jag vet inte men vet vad den här dikten handlar om, jag vet men vet inte vad den här sången handlar om, jag vet hur jag fortfarande kan längta efter att flyga i havet, att ligga på rygg i vattnet utan att få ont i näsan, jag minns hur jag försökte klättra upp på stenen gång efter gång, jag minns inte att det var något särskilt när jag lyckades)
Jag blev av med poesioskulden när vi gav ut En sista blues från Landskrona tidigare i år. Nu håller jag på med något jag funderat på länge, sammanställa dikter (om det blir en bok och hur den i så fall ska se ut, ny och tunn eller samlad och tjockare återstår att se) som jag skrivit. Vissa finns i gamla skriv- och dagböcker, andra finns i gamla trasiga datorer, några i tidskrifter och antologier (det finns i en plastmapp från -83 eller -84 den handskrivna samlingen Ung rebell), några finns bara i fragmentariska minnen i min hjärna, det finns spröda kärleksdikter från 90-talet, mer beatiga från senare, och de mer eller mindre rimmade, en hel del finns på den här bloggen (skrivna snabbt i flykten men inte utan poänger, att publicera som de är, eller att kanske jobba vidare på) och jag tar inga beslut, men det hade varit kul att ha alla dikter (nåja, de jag kan hitta) på en och samma plats och se om det är värt att publicera. Så nu, när jag jobbar på romanen och behöver en paus, letar jag dikter istället för att alltför länge nörda in på youtube. Så nu går jag igenom bloggen på jakt efter dikter, har kommit till mars -11 nu och det är mycket blogg jag skrivit, blaj givetvis, men en hel del guldkorn, vill jag påstå. Jag skulle kanske ge ut en mastodontbloggbox istället.
I den där rockgruppen vi hade under hela 80-talet fanns egentligen bara två medlemmar, Windy och jag. Men ibland hoppade någon annan in, det var Jackson på trummor (burkar och kastruller i Windys pojkrum), Pidde på dragspel (i hans förädrars förråd), Hasse på synth (hos ABF i posthuset i LA), Johnnie och Myran som dansare när Jerry och Ivan var kör (Gullstrandsskolans aula och på Harlekin), och några tjejer i klassen som sjöng kör på en avslutning på högstadiet. Den ende som möjligen tillfört något musikaliskt borde vara Oskis på bas (och gitarrläraren Stickan på trummor i studion -85). Oskis heter egentligen Mattias och är filmjournalist på Sydsvenskan (och en fantastisk tecknare, tycker jag som lekman, och mitt tidigaste minne av honom är i första klass när vi var tidiga på skolgården och vi pratade mucik och jag gillade Lasse Berghagen och Hadar, medan han pratade kunnigt om Beatles) och vi ses med ojämna mellanrum (nästan alltid på restaurang Möllan) och jag blev ganska förvånad när jag kände igen hans röst i Limhamn igår, en regnig söndag, dimmig mörk och grå. Han och hans tjej hade haft vernissage kvällen innan (Café Mockasin) och kände att de behövde en rejäl promenad ooch hamnade i mina hoods. Så vi sågs på Babas och fick en pratstund (som gärna hade fått vara längre, den försenade taxin kom till slut) och ibland kommer jag på mej själv med att tänka: Varför träffar jag inte människor så mycket längre, det är ju kul varje gång!?.
Har alltid skrivit på olika platser,
alltid haft en anteckningsbok med, eller skrivit på kvitton eller på
de tomma sidorna i slutet eller början av en biblioteksbok.
Skrivit för hand.
Jag är bra på att skriva för att jag
tycker att det är kul, att träningen är rolig.
Det finns en massa saker jag är dålig
på, för att jag tycker att det är tråkigt.
Jag kan vara väldigt flitig, om det är kul. Annars är jag en lat
person, en lustperson.
Nu lyssnar jag på Zarah Leander, Lasse
Dahlquist och Harry Brandelius. Det är kul och inspirerande.
Just innan jag fick den här lilla
datorn hade jag börjat förändra mitt sätt att skriva (innan var
det alltså för hand, på bibblan, caféer, bänkar, tåg och barer, sen in i
datorn hemma), mycket för att jag har ett så gediget omfångsrikt
material i datorn, som behöver redigeras grovt. Och jag har inte alltid tålamod att sitta hemma i åtta timmar varje dag.
Det finns nog
de som skulle tycka att det jag skrivit borde hålla
för publicering, att det borde skickas till förlag bums! Så är
det inte. Så är det förhoppningsvis just innan midsommar.
Men det är jävligt bra skrivet.
Men det är inte bra litteratur, än.
Det är många bra enskildheter,
men helheten håller inte. Jag måste ta bort bra saker (kanske dyker de upp i novellsamlingen).
Karl Gerhard, Ernst Rolf, Ulla
Billquist, Annalisa Ericsson och Karin Juel: ”med käckhet kan man
komma långt, men med fräckhet kan man komma längre.” Glöm inte
det!
(Och nu skriver jag om en vuxen man, om hans fru och hans dotter. Jag börjar bli för gammal för fadersuppgörelserna, jag måste hantera det som komma skall, jag ska vara stor nu.)
Det har inte varit så nära en QK-återförening på över 25 år (förutom en privat jamsession i Glumslöv) som på Speakers Corner sista lördagen i januari. Där satt vi, Windy och jag, en armslängds avstånd från micken och gitarren. Vi firade släppet av Thomas H Johnssons och min bok En sista blues från Landskrona (köp den!) och jag var ju medarrangör och lite konferencier. Jag hade alltså mandat att göra lite vad som helst. Och eftersom Thomas och jag skrutit i media om vår punkiga attityd, så borde det bara vara att köra, eller?
Nä, vi i QK jobbar inte så.Vi är försiktiga generaler, Windy en blandning av Greta Garbo och Agneta Fältskog och jag antagligen mindre mediakåt än Björn Ulveaus.
Men det blev en fin dag och kväll ändå. Med Emilie Aura och Sture Allén d.y. Och Thomas visade bilder och jag läste ur boken.
Men, för all del, keep on dreaming om The Great Reunion! Vi måste drömma i dessa tider, i alla tider (och vi finns ju på Spotify).
Jag vet inte om du förstår varför Velvet Underground och Lou Reed är så viktiga för mej. Det finns givetvis andra giganter som betyder mycket. Men jag återkommer ständigt till Lou och Velvet. Det är integritet. Det är att alltid göra det man vill göra, skita fullständigt i vad som möjligen kan ge dej storkovan eller tidningsrubriker. "jag gör det här! jag måste göra det här! take it or leave it! jag skiter i vilket, jag har en väg jag måste gå, följ med eller stick!"
(lyssna på vad John Cale säger, det är alltings sanning.)
1990 var jag och Malin i Stockholm. Vi var på Hedengrens bokhandel. Vi köpte Wodhouse, Bukowski, Birgitta Stenberg. Och jag med mina ögon. Och jag med mina drömmar. Köpte Tomas Löfström. en pocket med de två böckerna Liftare och Vägen till Katmandu. Liftare har jag återkommit till flera gånger, livet på vägen. Idealiserandet av Folket (de som reser runt och är fria och unga och har åsikter i Francoregimens Spanien, Marocko osv) kan väl vara lite småtöntigt romantiskt ibland, men också så ögonöppet sann, det är en innerlig kärlek och upptäckarlusta som för berättandet vidare. Det är en sorts public service-litteratur som jag är förtjust i. Och nu får jag höra att Tomas Löfström är död. Det gör mej illa. Vi kände inte varandra (men var vänner på fb, gillade varandras inlägg då och då) men ändå tycker jag att vi kände varandra. Jag tyckte mycket om Tomas Löfström.
Tillbaka i Malmö och lyssnar på Van Morrison (In the garden) och redigerar text, romanen om de två som älskar varandra i fyrtioårsåldern och vill verkligen bara det, älska varandra, leva med varandra (och dottern). Jag redigerar och stryker och lägger till och plötsligt är det nu och allvar, flyktingarna köar där hon tar bussen till jobbet i frihetens Vellinge, och hon känner sej bara blåst och låst och ofri och desperat. Hon vet att han ska lägga in laxen i ugnen, men hon kan inte ...komma hem, och hon skäms och känner sej bortskämd (och flyktingarna trängs i fållorna och de gamla bussarna spyr ut gammalt avfall och livet pågår för alla hela tiden). "Och jag vill ju", tänker han, "jag vill ju bara ha något att hänga upp livet i, ett tecken, en skön känsla", när han hjälper dottern att ta av sej overallen med snöslasket som smälter och rinner, och han önskar att hans fru var där, men han vet inte vad de skulle göra då (och de vill så mycket, skriva musik, sy kläder, överleva på att göra något som människor faktiskt vill ha utan att veta det, men att bara få uttrycka sej, berätta saker, reflektera, göra andra kloka och glada, ha pengar ... medan flyktingarna köar och fållas i fållor).
Idag fyller min syster år (och hon är sjukgymnast och när jag gratulerade henne tidigare fick jag tips på hur jag kan bli av med ryggproblemen till den lilla skidresan i Orsa i mars) och jag
minns ett foto på henne som litet barn, hon kom som en
februariafton, utan kläder med en gammal mössa på huvudet och ett
grovbröd i handen, strålande leende. Hon kan vara barsk ibland, min
syster, men med ett hjärta av guld. Men låt mej återgå till
fotot, till tiden, till platsen. Till Påarp utanför Halmstad och
huset på kullen som inte är vårt längre, som inte finns längre,
som är rivet. Så mycket jag upplevt där, som barn. Hur jag, som
ung vuxen, lärde mej mycket där, att myten om ensamheten och
skapandet inte var en lögn, men att den kräver mycket av dej, inte
är bara en flådig kostym att skimra med nån packad kväll på
krogen. Arbete. När bilarna far utan att du kan nå dem, deras lyktor på väg någon annanstans. När grenarna piskar i november och det är glesbygd, och det finns ingen telefon, om du nu hade haft någon att ringa, och du kan alltså se ljusen men du kan inte ta dej dit, och du är alldeles ung och du lär dej: om du inte kan sova
dej genom natten … så måste du arbeta dej genom den, tänka,
skissa, skriva. Det här billiga tåget från Stockholm till Malmö
skakar och flera toaletter funkar inte (och internet svajar och det
saknas varor i restaurangvagnen). Men jag är där jag ville vara.
Jag älskar och är älskad och jag sitter på ett tåg med brunt
fuskträ och skriver en roman som jag vet blir färdig och
publicerad. Och fortfarande kan jag se skimmer i vardagen.
Förr kunde jag gå lite planlöst i författares fotspår i Stockholm, Lundells, Stig Claessons, och Klas Östergrens, till exempel. Över huvudtaget tycker jag om att strosa i städer som jag varit i i böcker och: ja! där är ju Kometen (i Göteborg) som Claes Hylinger skrivit så mycket om, och Sjuans ölhall. En gång när jag var ung och lite full vågade jag mej in på Den Gyldene Freden. Nu ser stockholmsvistelserna annorlunda ut. Hänger i Bergshamra, simmar rätt ofta på Mörbybadet, hoppar ibland av vid Stadion och går till Mocco (som Johan Kinde tackar i sin ganska bra bok Passera denna natt) där hon äter lunch då och då efter yogan. Sitter där med våra datorer och jobbar en stund. En gång simmade jag på Liljeholmsbadet, 16,8 meters bassäng på en pråm i någon vik. Varmare i vattnet än på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen som är min andra stammissimhall. Igår velade jag, vilken av de tre skulle jag ta för min dagliga simtur. Detta med valfrihet. Gick till tunnelbanan, tänkte: är det första tåget norrut blir det Mörby, annars något av de andra två. Det blev söderut. Och istället för att fortsätta på Röda linjen till Hornstull och Liljeholmsbadet, hoppade jag av i Gamla stan för att byta till Gröna. Och tåget kom, och först ut genom dörrarna var ... Klas Östergren i mörk rock (på väg till Svenska Akademiens torsdagslunch på Den Gyldene Freden). Då visste jag att jag valt rätt bad (sen att det var fullt av ungar och märkligt simmande söderslöfockar just den dagen, är en annan historia).
Jag tycker nog fortfarande att På väg till Charlotta Anderson är den bästa bok jag skrivit. Den som kommit närmast det jag ville. Och hur kär jag var i den när jag skrev, hur jag längtade dit, att den alltid fanns hos mej (förutom några månader när den delade plats med en förälskelse som inte gick att stoppa, som sen blev något lugnare kärlek men aldrig sval). Desperation, skönhet, fulhet, råhet, allt som flyger hit och dit, som är så svårt att fånga, vinden och livet som blåser bort allt, en sorgligt underskattad bok, kan jag tycka ibland (även om den gav mej ett femårigt arbetsstipendium). Men febrigheten, intensiteteten jag hade när jag skrev den, jag är äntligen inne i den igen och jag experimenterar fortfarande med Åh, hjärta, vänder och vrider, men vet att den blir klar, för jag är in the zone. Och du undrar hur? Lou Reed och Velvet Underground, så klart, den enda medicin som funkar i längden, det enda som kan ta mej dit).
Det var samma helg som Estonia sjönk, hösten -94 och vi skulle ha en helg att lära känna varandra. Vi som börjat på skrivarlinjen i Skurup. Det var ett stort hus nånstans kring Revingehed och på kvällen skulle vi läsa upp en dikt som betytt mycket för oss. Jag var lite nervös, jag har alltid älskat poesi och skrivit men aldrig sett mej som poet (det är först nu, i En sista blues från Landskrona som jag debuterar i diktform, i min fjortonde bok), det har alltid varit något större än jag, något svårare att förstå. Jag har alltid sett mej som simpel prosaförfattare. Men där låg Bodil Malmstens storhet, att vara både lätt och tung. Och medan de andra läste fantastiska dikter tummade jag på de utrivna sidorna (som annars satt på min kylskåpsdörr) från samlingsvolymen som jag snott (förlåt Malmöbibblan). Sen läste jag Ett bloss för moster Lillie och det är något särskilt, att vara så öppet sentimental, så rytmiskt melodiös, så modig, så lätt men ändå så blytung, att man bara vill leva men sjunka utan att drunkna. Tack för det (och allt annat, Bodil Malmsten)!
Jag har för mej att det var
Gatumusikens dag i Landskrona, början av 90-talet, att Henke, Jocke
och jag hade på oss våra rockar (och mina föräldrars hund Sebbe i
koppel) spelade egna låtar blandade med Ebba Grön och Perssons
Pack. Och att han också var där, spelade i ett annat gathörn, lite annorlunda, brötig, konstig,
extrovert, men med en tydlig melodikänsla. Vi hade en pratstund och
jag bodde med Malin då och en dag ringde han, sa att han hade ett
sexpack öl och ville lira lite. Så jag stack till hans lilla
lägenhet i Chaplinhuset och vi spelade låtar som vi skrivit för varandra. Att det var en skön känsla. Att bli lyssnad på och att lyssna, den där melodikänslan bakom det amatörmässiga. Det var
en annan tid, studier, vapenfri tjänst, inga barn, alkohol var bara
trevligt, kvällar med dart på Akropolis, och i replokaler, tåget till
Lund och studentkompisarna där, Chrougen, konserterna. Rattlesnakes.
Bramleys. Landskronaband som lirade punkigt svängigt, rocknroll och
irländskt. Och vi bildade ett band där både han och jag var med,
inte det bästa, men det med bäst låtar, och han kunde inte hålla
takten, och han sjöng grötigt men han hade den där melodikänslan
och han var alltid ett lyckopiller (nästan irriterande) i ett liv
som inte alltid var lätt för någon av oss. Det var inte en dröm
om att bli rockstjärnor. Det var en vilja att uttrycka sej, ha
roligt, spela spela, och kanske att få synas, bli uppskattade. Han
hade nog sina problem bakom fasaden och vi blev väl
aldrig riktigt nära vänner, men det var oftast härligt att vara med
honom, han var ett barn och jag var ett barn, vi ville skriva
låtar och bli älskade, uppfylldes av den gemenskapen. Och jag tyckte mycket om honom. Och han fick
fram en gnista, entusiasm, glädje, skapa! Den där
melodikänslan i det grötiga, bakom det som man kanske inte såg
från början. En givmild människa. Och vi har inte haft någon särskild kontakt de senaste tio åren. Och nu får jag veta att du är
död, och jag drabbas av nostalgi, sorg och saknad. Vad ska jag säga, Mange ... jo: Mange tak.
Jag har haft den här bloggen i över tio år, träffat en del folk genom den. De viktigaste är Daniel och Magnus. Magnus och jag möttes första gången på riktigt när jag hade en uppläsning med bl a Åsa Moberg i en trärdgård i Lerberget en skön sensommarkväll (där var även min klassföreståndare från högstadiet Sven). Magnus körde mej sen till tåget i Helsingborg, det var snällt gjort. Vi har haft en del kontakt sen dess, mest på telefon. Och nu sitter jag här med en liten (men naggande god) dator och skriver. För jag la ut en förfrågan på Facebook, om det var någon som hade en dator billigt till salu. Ingen bra dator, en dator som funkade bara (och jag tränar på att skriva på ett mindre tangentbord nu, det är som med att skriva bra, träna träna, och det börjar funka nu) och Magnus hörde av sej och det uppskattar jag mycket. För ni ska veta hur dålig den andra datorn har blivit, mycket för att den slog i den hårda marken när jag ramlade i stressen efter en buss (det är därför jag nästan alltid cyklar) och bröt nyckelbenet (den datorn köpte jag för övrigt billigt av Daniel, ingen skugga över honom). Så igår simmade jag och sen cykeln till stationen och tåget till Ängelholm där det var lite kallare men klart och vi gick igenom datorn på stationen och sen höll Magnus tåget till mej medan jag köpte biljett och jag hann och jag är dej djupt tacksam, Magnus (och nu kommer snart våren att sitta ute i)!
i den dimman cyklade jag
Lindängen och ditåt
det är kulligare backar
det är långt
som till ett annat land
"och ingen som tackar
för att vi sträcker ut en hand"
alla röster från lata röstare
alla människor som vill bli tröstade
av såna som aldrig fått nåt
jag cyklar i dimman och färdas inåt
hur känslan kan komma över mej
här har jag varit förut
då när jag inte stod ut
(och när jag känner hur kroppen inte orkar längre, hur jag bara irrar i dimman, alltså kroppens blodsocker och jag bara måste ha choklad, jag bara tröttnade på att skriva den där romanen som vrenskas så, så jag cyklade iväg, Limhamn, Sibbarp, bron, Hyllie och nu hittar jag äntligen till Lindängens torg, när Anna gick på simskola i två veckor i tidiga juni, har jag för mej att jag hittade en bra bok och en vettig kebab här, ja! jag blir mätt utan finess och cyklar vidare, dimman ...)
i den dimman cyklar jag vidare
en längtan mot nåt vidare
att komma vidare
som jag inte kan sätta fingret på
om vinden och dimman tilltar
måste jag hoppa av och gå
och jag är vilse nu
och vi ska träffas imorgon ju
och jag hoppas att det finns en försyn
som leder mej dit jag vill att ödet ska ta mej
och jag hoppas att det är du
och jag hoppas på den vyn
och bilarna kör (i det otydligt gråa)
och människorna dör (och jag i känslorna, blåa)
är rädd
ingen kommer förklädd
kommer bara hårt kvickt
kommer utan att fråga
och skulle jag våga
kräva mer än jag fick
(och plötsligt känner jag igen mej bland bilar på väg till köpcentrum och Danmark och vidare bort, där är Hylliebadet och jag betalar mer här en på kockum fritid, men får en egen bana, simmar 2200 och sen upp till relaxavdelningen och jag njuter, men jag saknar dej där, men jag njuter, dimman i utomhusbubbelpoolen, att sänka huvudet ner i mineralerna, och inomhus, den iskalla lilla poolen, åh! i love, och ner i det varma och det sticker i kroppen. "är det kallt", frågar en kille i svart skägg. "åh! det är som elektricitet, underbart, prova!" "nä, jag är elektriker, jag är fösiktig."
Jag går gärna med hunden fri. Utan koppel. Det är inget statement. Det är inget uppror. Det är bara att jag får en känsla av strypthet. När jag fäster kopplet på tiken som heter Billie. Att jag får en känsla av godhet och frihet och att: Se! hur hon springer fritt, hur hon snurrar sej i snön (eller nu, det daggvåta gräset). Och en sorts ilska hos mej när hon ofta stannar, tittar på mej, väntar på kommando: "Får jag?", liksom (och en sorts ilska hos strängt kopplade människor, när Billie kommer glatt och trevligt fram för att hälsa på en rasfrände, ja, man kan vara rädd för hundar, jag vet det, men man vara öppen också, man kan veta var gränsen går, man kan låta bli att göra den gränsen så snäv, man kan ta ansvar också, man kan släppa loss, dansa dansen och kanske till och med ha lite kul). "Ja, du får, hopp och lek, Billie! Sluta fråga! Sluta vara ängslig! (att jobba tillsammans är inte att ingen får följa sin egen stig)" Att denna, vår rädsla för eget ansvar och frihet, verkar smyga i alla korridorer och väggar, sänka alla tak, att bli arg på andra för att man är arg på sej själv, får jag? Det får du svara på själv. Men jag går vänsterut (och jag har en kompis som i sin strävan efter frihet, går åt höger, han är dessutom jurist, vi läser lagen olika, men inget behöver vara mer fel än det andra, förutom människorna som fortfarande dör i imperalismkapitalismens spår).
(Ja, engagemanget, den äkta känslan. Den kan du hitta om du inte har den, det är bara att försöka ... förstå ... andra människor.)
Det är många som dör nu, många som blir äldre, många som får cancer, bara jag som blir mer och mer ett glömskt egobarn. Och jag lyssnar på Strindbergs, Ensam i ett vimmel, men känner mej inte så särskilt ofta längre. Italien. Strindbergs igen. Och det är exakt fem år sedan, när jag strosade ensam i ett vimmel och lycklig i Rom. Kände mej rik. Hade fått pengar från Författarfonden (visste ännu inte hur låg min A-kassa skulle bli med den då ganska nya regeringen, när mitt projektjobb tagit slut) och slog på stort på Harrys Bar och tänkte på Venedig och Hemingway som jag gjorde så mycket med under tonåren, utan att förstå, jag måste läsa om Hemingway, gör det du också! läs om författarskap som du kände förr! om du inte är receptiv märker du det snabbt, sluta då, annars ... har du nya ljuvliga dagar framför dej. Men jag gick vid Coloseum och drabbades hårt, riktigt hårt, bland det mäktigaste i mitt liv, jag blev helt slagen av tiden av dimensionerna av världarna av de utklädda gladiatorerna: jaha! det är så ni ser ut i verkligheten. Och det är många som dör nu. "Det är verkligheten som hinner ifatt 40-talisterna", sa hon i relaxavdelningen på Hylliebadet och hon var den enda kvinnan och jag hade blåa ögon och en bubbelpool var utomhus och en bassäng var iskall och jag njöt med henne och sjönk tillbaka till tider på skidor i Alperna och det är många som dör nu och jag passar en hund och jag kan bara tre låtar som han skrivit (plus musiken till Vem ska trösta Knyttet som Elsa och jag såg en evighet ago) och jag lyssnar på Bowie och jag minns förvirrade stunder med Kjell Alinge och jag kan bara tre låtar med Peter Lundblad, men det är honom jag tänker mest på när jag tänker på döden (och påminn mej om att berätta om den lille snorungen som jag jobbade med bland gummi och plast när jag var sexton år och bara drömde: ta mej till havet!).
Skyar som vältrar sig, skriver någon och det är ofta bra historier men det blir överlastat och otympligt, trögt, det flyter inte så naturligt som det borde. Det är så klart svårt med språket, att hitta det. Det tar givetvis tid, det är som med längdåkarna och simmarna, det är mängdträning som krävs, att gnugga och gnugga, det finns inget annat sätt. Bra historier har de flesta, det är att kunna berätta dem som är grejen. Och det kommer inte gratis. På vissa sidor på facebook diskuterar författare och "författare" hur man ska kunna sälja och synas (och det är väl viktigt det också) men jag saknar ofta en tystnad, en stund när alla bara satt och skrev (okej, kanske lyssnar på bra musik under tiden) och skrev och skrev, alltså tränade. Och jag vet naturligtvis att många gör det, och det är i paradoxernas värld just dem jag vill störa och prata med.
... för nu ökar vi takten och slår på stora trumman och du kommer inte att märka att krogen speakers corner i LA var en begravningsbyrå tidigare ... lördag 30/1 ... 13.30 ... hela eftermiddagen och kvällen ... sture allén den yngre spelar ... emelie aura johansson spelar ... thomas pratar om sina bilder och jag läser ur boken en sista blues från landskrona som signeras och säljs för specialpris (cash only) ... speakers corner serverar releasemeny ... kom!
Jag är redaktör för
ett projekt som heter Pick a Pocket (PaP), gratis litteratur av hög kvalitet.
Fyra böcker (antologier) kommer ut under 2016, de ska bestå
av tidigare outgiven litteratur: prosa, poesi, noveller, deckare, serier, allt bra
är välkommet, allt ska hålla god kvalitet.
Pappersboken kommer att tryckas i 30 000 ex och framför
allt delas ut på centralstationerna i Malmö, Göteborg och Stockholm (samt
caféer, flygplatser mm) och finansieras med annonser.
Pick a Pocket kommer också att finnas på nätet, där man kan
ladda ner den som E-bok. De författare som vill kan även publicera längre
utdrag än de som finns i pappersversionen.
Allt material måste kunna stå för sig själv och vi kommer
mest publicera texter mellan fem-tolv sidor, men tänker också ha en längre text per
bok (upp till ca 50 sidor), är den väldigt lång kan den huggas av om vi får
tillstånd att publicera resten på hemsidan.
Jag är redaktör för projektet och den som slutligen
bestämmer vilka bidrag som kommer med (längre fram tänker vi ha gästredaktörer).
Tanken är att såväl etablerade som oetablerade författare ska medverka.
Ingen ersättning kommer att betalas ut, men en publicering i
Pick a Pocket är ett bra sätt att nå en stor publik.
Vi håller på att ställa samman första boken nu och söker bra
texter. Vi har redan fått in en hel del
och alla kan givetvis inte vara med, men då projektet är tänkt att vara länge
så finns chansen kvar även om du inte kommer med i första boken.
Vi söker alltså manus.Skicka fem – tio sidor så återkommer vi om vi är intresserade eller vill
läsa mer.
Materialet kommer (med smärre undantag) att publiceras i det
skick som det skickas in, så dåligt redigerade, dåligt korrade manus är mindre
intressanta.
Är du intresserad av att vara med? Har du frågor? Hör av dig
till mig i så fall. Du kan skicka texter och frågor till jb23@spray.se, eller ringa 0709 233 722.
... musikkarriären började förvisso med Noice i hörlurarna, texthäftet i handen och skriksång och Windy på gitarr ... men Noice kom ju från ... Bowie ... och jag minns desperationen i Heroes och den starka önskan att något ändå skulle vara lönt ... kunde känna det nödvändiga och lättälskade i Bowies musik som tio- elvaåring, det är något särskilt, att göra musik längst fram i bräschen och ändå nå ut, göra tung pop ... och 1980 var videobandspelarens barndom och jag minns Ashes to Ashes i Windys föräldrars teverum, hur konstigt utklädd han såg ut, hur märklig videon var, som vi såg många gånger, och, alltså, hur allt det konstiga för en elvaåring var så självklart, gripande och lättnynnat och ... David Bowie fanns alltid där, i mitt musikliv, en av de fem sex störtcoola, villade bort sej ibland, men gick alltid sin egen intressanta stig, där ingen (eller väldigt få) tidigare gått.
Jag skrev en bok som hette Sju månader för några år sedan. Det var en kort bok med viss densitet, men borde kanske varit ännu kortare. Den byggde till stor del på mitt eget liv, delar av texten var från min dagbok, men givetvis redigerat, men givetvis en hel del påhittat, jag skriver mycket sällan om min verklighet exakt som den varit. Den fullständigt nakna sanningen verkar påfallande ofta påhittad (som den helt sanna historien ur På väg till Charlotta Anderson, den om finnarna och deras bastande på Hisingen, den tyckte någon recensent var som en stereotyp parodi, ja, akta dej för sanningen) och tvärtom. Men ibland läser jag mina gamla och nyare dagböcker. Ibland känner jag en smärta, en kärlek, alldeles nära och jag tänker inte: allt måste vänta, allt måste distanseras, allt måste rulla runt i det omedvetna innan det kan bli en bok som har tyngd och innehåll. Jag tänker: detta måste ut nu, detta måste vara alldeles skakande nära och odistanserat, givetvis genomarbetat men ändå alldeles nästan pinsamt in på skinnet. När det lyckades i Sju månader, lyckades det rysligt bra. Kan jag, ska jag göra det igen (annorlunda fast samma fast längre fast bättre fast närmre)? Och i så fall, varför tänker jag mej den boken i du-form? Är det bara ett fåfängt kvasitrick?
hopplösa: läget i världen (inhumaniteten. arrogansen)
uppvaknande (försent?): den förödande kött- och mejerikonsumtionen
roligaste teveprogram: året med kungafamiljen
öppet arkiv: soldater i månsken
netflix: arrested development
kanske en besvikelse (men läsvärd, absolut läsvärd): marina bellezza, silvia avallone
bästa svenska bok (med några år på nacken): jag var en arier, tony samuelsson
bra bokupptäckt: allt det där jag sa till dig var sant, amanda svensson
märkligaste läsning (att själv figurera i en bok): om jag förstår, helen partridge
kvinnliga live: kajsa grytt
manliga live: nick cave
kändissorg (omöjlig att greppa, att störta från en klippa): nick caves döde son
skiva: flyktligan, joel alme
skånska simhall: kockum fritid
stockholmska simhall: mörbybadet
sjöbad: brunnsviken
havsbad: bakom kallbadhuset i sibbarp (alltid när vi inte skulle egentligen, sent i augusti, solen på väg ner, småtjuriga flickor, men du ångrar aldrig ett bad och detta blev kanske årets skönaste)
trängsel och hype (för oss som gillar tidiga hasse): hasse under landskronakarnevalen
cykeltur 1: klagshamn (sög i mej det sista av sommaren och skolorna hade öppnaat igen och barnen tuktades men jag var fri, åt laxmacka, badade och såg bron från andra hållet)
cykeltur 2: södra förorterna, malmö (hon i stockholm med snorig dotter och jag på cykeln över en bro över en stor väg, in bland höghusen, miljonprogrammet, gigantiska bilderna på husgavlarna, hon i mina öron och jag som berättade, och hon som berättade, jag om kroksbäck, kulladal, söderkulla, lindängen och sen en skylt som pekade mot svedala och jag tänkte och sa, svedala, gamla svedala, vad fan är det frågan om, men då satt hon redan på planet till paris)
smyglansering (som kom till skott trots tryckeriets misslyckande med såväl transport som kvalitet på flera böcker): signeringarna av en sista blues från landskrona
upp och ner: rulltrapporna och vanliga på hyllie station (jag cyklar dit och tillbaka, upp och ner, ibland åker jag till köpenhamn eller lund eller landskrona eller höör, jag kan le bort ett glömt pass, det kan inte de som har trasigare, smutsigare kläder, som är trötta på riktigt, som inte har rest, som inte har valt, som bara har flytt, som måste men inte får)
hopplösa 2: läget i sverige (inhumaniteten, arrogansen)
kompis (som verkligen gör något): niclas
kompis: windy, alltid windy
kompisar: danne, janne
och alltid: rickard
anna: anna och anna
elsa: elsa
särskilda dagar i malmö: med hyrda cyklar, alltid nära havet, alltid nära kropparna, känslan, leendet
upptäckt: bergshamra med naturen så vackert nära, och en ny sorts familjeliv
nästa års fest: när vi officiellt släpper en sista blues från Landskrona i slutet av januari, party!
(året är en dimma, ibland i soldis, ibland är det, du vet,
som att du måste skära med en vass kniv för att komma ut, och i den nya lägenheten har jag skrivbordet vid fönstret och när ljuset finns därute måste jag dra ner rullgardinen för att kunna se datorskärmen och jag lyssnar bara på bra eller gammal musik och de gråa dagarna i november eller december behövs inte gardinen, jag ser allt det gråa ändå, men jag minns klara fina stunder, timmar, dagar,
ibland bara minuter, men, nu! nu minns jag! häromdagen, den perfekta
dagen, jag som kan avsky nyårsafton, den perfekta dagen, stel
yogapremiär, långpromenaden vid viken och trähusen, fåren hade gått in,
det var bara vi och vi tog ändå t-banan till badet och simmade där, och
ångbastun och vidare och bara skönt och någon från LA i baren på
kvarnen, skulle se Uffes avsked, men vi såg något annat, gjorde den perfekta
maten, gjorde allt perfekt, den bästa dagen med dej)
ibland är jag nere i smutsen
och jag tycker att de gråbruna sparvarna i luften
suger musten
ur mej (den gråbruna patetiska längtan)
och dagarna utan lusten
då var det bättre med måsarna
för de älskade havet (men deras skrikiga desperata
ängslan)
och jag älskade lugnet (kändes som ett fängelse)
som jag kunde få vid det vilda i havet (som småsten som
rullade)
vågorna som rullade in
men att känna en annan stillhet (gråsparvarna)
att leva i en annan frihet (att lära sej till ett lugn)
att vara inhägnad i en dunge (där gråsparvarna flög stilla
en stund)
att gå till människa från att vara en bortskämd snorunge
(sluta larva dej)
det mjuka det trygga det blyga (att aldrig riktigt varit nära en tjej)
det gröna som brunt och guld
att vara en friare unge
att vara äldre i sämre skick (igen)
att förstå att en kung
kan vara något annat
att ha sprungit spikrakt snett men aldrig stannat
att vara ung utan att vara ung
i en inhägnad hage utan skuld
en regnbåge i sikte
guld (och min syster säger det för andra gången ikväll: ”man
måste känna tacksamhet”, och hon pratar om sitt jobb och vi pratar med barnen
om julklappar och tacksamhet och det regnar och är en härligt grå jul och hon
säger det igen, och vi är i den åldern, att vi måste känna tacksamhet, i den
åldern, när man förhoppningsvis förstår, att man ska vara glad att man lever,
att barnen lever -att man kanske ska vara tacksam att man har barn som älskar
en - att ens älskade föräldrar lever, att … det lilla frö av något bra som jag
är, är så litet, men jag kan kasta skalet i havet och det … lovar jag dej …
ringarna på vattnet … sprider sej så mycket bättre om du skickar – och nu måste
jag berätta om karma, om en flicka som heter så och jag stod utanför en skolsal
med våta kläder och mamman skrek: ”var är karma, var är karma!”, och jag visste
inte då att det var hennes dotter hon skrek efter, men … my name is Earl,
karma, det är något visst med att ärligt känna, tänka, ge och förmedla, skita i
huruvida man får något tillbaka, göra det för att man vill göra det, bry sej om
någon annan …)
Det är ännu en av de gråa skånska vinterdagarna och jag minns dagarna på Tidskriftsverkstaden i slutet av 90-talet- den rödburriga kvinnan som jobbade i butiken där vi sålde tidskrifter och teaterbiljetter: "Det är en sån dag när Gud glömt att dra upp rullgardinen", sa hon, och det var den tiden, när alla dagar i mitt liv var sådana dagar, att kampen att resa sej var en kamp på liv och död, måste måste upp, annars skiter det sej helt, det lilla jag har kvar.
Det är ännu en av de skånska vinterdagarna av gråhet och vi tar tåget från Sverige (Hyllie) till Sverige (Landskrona) men poliserna kommer och Elsa har inget pass och det är en sådan obehagskänsla, att liksom bortförklara, att känna oro: "Nä, men vi hoppade på här, i Hyllie, i Sverige ...", säger jag och visar biljetten. "Okej", säger den kvinnliga polisen och det är en sådan obehagskänsla och Elsa ser svensk ut och jag har åtminstone blåa ögon, men om vi såg annorlunda ut ... men var lika mycket svenskar ... lika glömska, inte kommit ihåg at ta med passet ... hade vi suttit på nån sorts transitbuss då? Hade jag missat signeringen då (för nu har den kommit En sista blues från Landskrona)? Hade jag missat när Thomas ropade på mej på stationen i LA och pappa tog den vanliga omvägen runt Öster och berättade om när hans storebror lurade honom att spränga en brunn och han blev som en mumie då.
Det är grått utanför och dörren till bokhandeln är konstant öppen och råheten viner in men jag har långkalsonger och rejäla stövlar och vi signerar böcker och nu kommer en pojke som har tappat flera mjölktänder. "Är ni författare", frågar han och är mörkhårig och hans mamma är mörkhårig och hans lillasyster likaså (de hade inte klarat sej utan pass i Hyllie). "Ja", säger jag. "Wow!", säger han och sen berättar han att han lärde sej läsa när han var fyra och att hans syster fyller år i januari. "Vet ni vilken dag?" "Nä." "Samma dag som Einstein", svarar han med en glädje och stolthet och just då tror jag att det inte kan bli gråare (den tindrande pojken) men redan på efternmiddagen när jag går med ryggsäcken från stan till Borstahusen, börjar dimman sjunka ner och tränga sin fukt in överallt, skymma sikten, kyla ner all värme och sikt. Fram emot kvällen ska allt på motorvägen och på stationen vara nästan helt hotande osynligt och skrämmande.
22/11
snö idag. snö igår. ibland blir du arg när du lämnar sthlm. cyklade igårkväll i halsnön och blåsten. ramlade inte förrän just utanför hemma (var det nu är? hemma? hela texten i sista bluesboken handlar ju om det som roar dej och skaver, hemma? var är det? behövs det? är det inte bara att hänga hatten hos någon som gör en trygg? var är du trygg?).
24/11
blåsigt grått. simmade 1800, 77, 4. lax igen. ibland äter jag oboy med sked. stopp!
25/11
fick lön. simmade 2000, 77,8 (fan! skärpning!). indisk lunch. grå onsdag. fuktig. strilande regn. flyktingar. du cyklar ut till hyllie igen. går ner på perrongen och upp igen, visar ditt pass. flyktingar! välkomna till sverige! ni får ta det andra hållet, fösas i fållor till bussar som väntar. lyxlirare!
26/11
cyklar till hyllie igen. flyktingar! du svär, det är för jävligt, du kan inte parkera din cykel där du brukar, för där ska de slussas runt bland kravallstaketen. all plats ska de ha, allt ska de ta över! lyxlirarna!
(boknotering: titel(?): du står vid ett stup)
5/12
redan i södertälje reser de sej upp, de som är lite mörkare. de som har lite mer slitna kläder och omodernare resväskor. de som ser mer nervösa ut. redan i södertälje. ljusen från en stad som de kanske tror är något sorts paradis. i tjugofem minuter står de och tror att de är framme (medan du väntar lugnt, på väg till varm familjehögtid med sill och lax, hembakat bröd och goda viner).
Jag cyklar och simmar och du kanske tycker att jag tjatar men det är som att Zlatan spelar och att du bara behöver se en match eller att du inte vill höra en låt igen för att du redan har hört den
så funkar det ju inte
Jag cyklar och det är en ny cykeltur varje gång och igår cyklade jag i snön som både smalt och frös och gled
Jag cyklar och det är speciellt när jag den där låten med Joel Alme (Dig äger ingen) dyker upp vid Rasmusgatan tre gånger i rad, random alltså, med tre veckors mellanrum
och jag cyklar och igår kom jag hem sent med tåget från Stockholm och vi hade ätit en så god frukost och vi är bombarderade dessa dagar
av hot och hat och terror och rädsla
av oro
och jag steg av tåget och snön bombarderade
och jag tänkte: det är dumt, det är onödigt, det är farligt
Men jag är en cyklande man och jag cyklade och jag klarade mej
tills jag svängde in på min gata
och just då
när jag skulle vara hemma
gled jag och ramlade jag och slog mej och hur mycket tål du ... dator
hur hemma är du ... Jonte Berra
Men upp i sadeln igen idag när flingorna fortsatte bomba vått
och kallt mot kinden
den iskalla vinden
det är en match
kom igen, vinn den
Jag cyklar och simmar och jag har börjat prova nya simhallar nu och det är svårt att vara ny
det är inte lätt
svårt att hitta rätt
i strama ramar
Thomas och jag slutspurtar i arbetet med vår fjärde gemensamma bok, den sista i Bluestrilogin. Jag minns inte var vi gjorde klart den första men de två senaste har vi slutfört i olika kalla källare, underground, ogräs som trycker sej genom och uppåt. Så gillar vi att tänka om oss själva. Men det handlar mest om att berätta viktiga historier om Landskrona och Sverige, kanske om världen. Men det handlar mest om nörderi: att i den jämna högermarginalen aldrig (nästan aldrig, i alla fall) ha några avstavningar, att under korr- och redigeringsarbetet snabbt ta bort eller lägga till något ord, ändra en meningsföljd, stryka ett och, lägga till ett komma, för att göra något större och bättre (men framför allt för att få bort avstavningen), att se en kille komma tillbaka på bild senare i boken (den här gången bär han på en säng i natten) eller att kanske se en symbolik, se ett McDonalds-M i en fågelvinge eller ett styckat buffelhorn ... ja, du hör, vad som helst kan hända under jobbet med Sista bluesen från Landskrona (the basement tapes). Medan regnet faller över lastbilarna som dundrar när de lämnar Höör (och vad det gäller avstavningsnörderiet så har det förändrats nu när jag skrivit mycket i diktform, ojämn högermarginal).
Jag somnar alldeles för sent (alla tankar som snurrar, drömmar, oro, detta som ständigt pågår, allt lidande). Anna som hostar (och det finns två Annor i mitt liv som gör hösten mindre grå, och idag, kvart i sju på morgonen, skiner ju faktiskt solen i vinden som slår på träden, får dem att vingla och löven! som löven har samlats i drivor dessa dagar, som igår i Lund och en man med en okopplad hund gick och sparkade glatt och jag tänkte på Thomas - hur han alltid gick med Billy och kameran i LA förr i tiden och allt förändras - och det vi gör nu, samma sak - kompromisslöst fria - men helt annorlunda, Sista bluesen från Landskrona) och får stanna hemma idag och det blir kväll och vi blandar timjan i teet för att stävja hostan. Och chokladglass och Risifrutti och jag lyckas simma 1800 ändå men det börjar bli tråkigt för henne, att hosta, att inte vara i skolan och jag stapplade alltså upp kvart i sju eller nåt och jag var så trött och märkte inte hur lika trött hon var, men hörde hennes hosta och kom till sans: "men, ska du verkligen gå till skolan, vill du gå?" "Nä, pappa, jag är så trött." Och ... kära barn. stanna hemma, lid inte, och vi fick i Elsa frukost, och iväg henne, sen somnade vi om och jag drömde om att jag och min bror skulle flytta tillsammans i stora industrilokaler men ändå sova i en gemensam dubbelsäng (förutom när den vuxna Anna kom på besök) och att han målade golvet och väggarna randiga i starka färger. "Men du måste ju fråga mej först, du kan ju inte ta det beslutet utan att fråga mej." "Jo, för jag har färgseende!") men det var bara en dröm och det är måndagkväll och jag simmade alltså 1800 ändå och jag har kunnat jobba och jag har köpt ny honung från Gotland till timjanteet och sov gott ikväll, min lilla Anna, hoppas jag och sen sitter du i soffan och jag kommer med teet och på golvet ligger en lapp som du har skrivit: "betre meniska", står det överst och det är en historia som du skriver på, "den handlar om Karin, hon är lite blyg, så hon skriver en lista ..." Det är kväll och teet svalnar och jag försöker få reda på mer men hon har inte kommit på så mycket (men: bättre människa, det är vad jag ständigt och långsamt försöker bli), hon ska skriva vidare imorgon och jag vet, man ska inte tvinga fram en skrivprocess i tidig ålder (om nånsin).
Vart vill ni att extremt fattiga (nä, inte du som tycker att bensinpriset för din extrabil är lite väl dyrt när man har en Thailandssemester att planera) människor ska ta vägen? Vad vill ni att de ska göra? Upphöra att existera? Det är det, va? Ni vill att de bara ska försvinna, så att du kan fortsätta att skita i alla andra. Nä, det handlar inte om att: "jag är snut, jag lyder bara order", det handlar inte ens om att du ska göra något, skänka något, det handlar bara om att du ska försöka förstå, inte hata, inte skrocka på kaffepausen på jobbet när rasistmannen pågår med sin missriktade avsky, det handlar om att du ska säga till honom då: "Håll käften!" Det räcker. Det handlar om en sista gnutta värdighet, från din sida, du som fortfarande har en grund att stå på. Du måste kunna känna, även om du inte sjunkit själv, ner i den iskalla gyttjan, du måste kunna förstå, att det är människor, det är mammor, pappor, söner, döttrar, mormor, morfar, känslor, större förluster än du någonsin varit med om. Du måste inte förstå hur det känns att behandlas som skit som kan skyfflas runt hur som helst, men du måste försöka (skulle egentligen länka till en video där Malmöpolisen sliter iväg människor utanför stadshuset, människor som redan blivit ivägslitna från den oanvända industritomten på Sorgenfri, människor som har ingenting. Men det gick inte. Så jag lännkar till en lite mer sossetrygg protest och tänker på min kompis Niclas som gör vad jag inte gör, jobbar häcken av sej vid fronten för att hjälpa de som verkligen behöver hjälp).
Vi var och lyssnade på när Fredrik Ekelund samtalade med Pontus Lindh i Limhamns hamn i somras. Det var ganska intimt, vinden från havet, ganska kallt, hon frös, jag liksom gnuggade henne. Vi var kanske tjugo personer i publiken. Pontus berättade om sitt ickemusikintresse (fast mest om sitt intressanta skrivande, språknörderi, givetvis). Fredrik tilltalade mej och berättade att nästan alltid när vi hälsade på varandra (vi bor båda i Limhamn och stöter på varandra ibland) lyssnade jag på musik. Ja, det stämmer. Hela mitt liv är fyllt av musik. Utom när jag simmar, då blir jag tvungen att lyssna på ett annat sätt. När jag skrivit mina senaste böcker har jag bestämt artister som ska trigga igång arbetet, jag satte på musiken, jag blev en Pavlovs hund: "Oj, nu är det dags att skriva, dags att gå in i den världen." När jag skrev Charlotta Anderson-boken var det Lou Reed, Velvet och Dire Straits. Nu har jag slutfört Sista bluesen från Landskrona. En lång dikt (med poetiska prosaparenteser) i sju delar, men en kort bok och jag har samlat intryck och tankar kring mej och Landskrona en längre tid, men själva skrivprocessen varade egentligen bara i några veckor. Det blev aldrig den där långa relationen man har när man skriver en roman, därför heller ingen särskild musik. Men NU jävlar: Jag tar upp arbetet med den roman jag började på för två år sedan, som sedan gått på halvfart när ekonomiska (och andra) anledningar gjort att jag inte haft tid och kraft att fokusera på den så mycket som jag velat. Men NU jävlar har jag tid och jag har hittat till musiken (det måste vara musik som jag kan sen gammalt, den får inte ta över, mest vara en kuliss, trygg), Richmond Fontaine, Sade och Nick Cave, verkar det som. Någon kanske försvinner, någon kanske byts ut. Men det är den världen jag verkar få leva i det närmaste halvåret.
Det är grått men man anar en sol och jag skriver det sista innan jag ska skicka manus. Det är inte stressigt men grått ibland. Som att det saknar spänst och stringens, men så är processen: tvivel och briljans, upp och ner, toppar och dalar, vågor som nästan dränker dej innan du bara flyter med i ett härligt snabbt flow, sol, hagel, ösregn som spikar, sol igen, som en irländsk sommardag, och detta är en förhållandevis snabb slutsträcka efter en lång startsträcka, jag rimmar, det bör räcka, det vet vi om några timmar, eller en vecka, eller två, äh, jag skojar. Jag bara skriver det som jag tänkt under en lång tid. Friserar. Min mormor var frisör, min morfar också. Jag vet hur man fixar en sjyst frisyr som känns äkta (Sista bluesen från Landskrona kommer antagligen att smyglanseras i mitten av december, håll utkik för mer information).
Ställde alltså klockan en timme tidigare i onsdags. Packade och cyklade och simmade på Kockum. Sen tåget där jag redigerade och skrev nytt på Landskronabluesen. Läste en bra bok också Halvblodsblues av Esi Edugyan, om jazz och nazism, sårig vänskap, Berlin och Paris, 30- 40- och 90-tal, om människor som ses som lägre stående på grund av hudfärg och ursprung (och även en svart människa född i Tyskland, ses som icketysk paria - känns det igen, Sverige?).
(Och nog fattar jag att tidstypisk slang är svår att översätta men att göra det till pilsnerfilmssvenska är aldrig en bra idé: ansiktet kallas nian och kvinnan blir en böna eller donna.)
Tåget: normalklädda människor med svart hår satt i utrymmena vid utgångarna. Tittar man närmre kan man känna en annan lukt och se att kläderna är lite mer slitna, lite mer smutsiga. På Stockholms central står hjälporganisationerna med västar, frukt och vatten.
Inatt brann den sextonde eller sjuttonde flyktingförläggningen.
Kanske kan man inte kräva av historielösa puckon att minnas 30- och 40-talets attentat och utrensningar. Men någon borde väl minnas det svenska 90-talets bränder och Lasermannen och Klippanmord och någon som satte upp ett svart kålhuvud vid brottsplatsen och tyckte att det var bra att det nu var en knarklangare mindre att föda.
Jag orkar inte alltid. Jag flyr in i mitt, på mitt sätt, satt på tåget och googlade bad i Stockholm och fastnade för Liljeholmens simhall, bassäng på 16,7 meter, ett pontonhus ute i vattnet. Så jag tog T-banan till Hornstull och det var inte fräscht men charmigt och varmt i vattnet och inte så mycket folk men de simmade långsamt, men 80 längder och skön bastu. Och nästan tretusen meter simmade under dagen.
Men det var i onsdags. Igår och i torsdags har jag varit på Mörbybadet.
Jag säger då det: Fly, du måste få fly ibland, men fly bra, men kom tillbaka, kom ihåg verkligheten och kom ihåg att det är människor, längtan, drömmar, förtvivlan, desperation, att bara ha ett halt halmstrå att gripa efter. Bränn inte det!
Först vaknar jag kvart i fem, och de andra dagarna hade det varit kört. Men nu har jag ju fått mediciner. Det finns människor som anser att mediciner är människans ofrihet. som att just där ska utvecklingen stannas och bara vara voodoo och gamla medicinmanstips (det finns många bra naturläkemedel, det är inte det).
Det är inte medicinerna det är fel på, det är kapitalismen.
Men jag skiter i vilket, om jag kan sova kan jag arbeta kan jag cykla och simma kan jag vara en ganska hyfsad pappa och pojkvän.
Så, kvart i fem tar jag några mediciner och somnar om och vaknar av alarmet 7.45, packar och äter några jordgubbar och en banan. Slänger slasken och frukt- och grönsaksresterna, kaffefilter, cyklar till Kockum och då vid fem i nio är det pensionärstätt och jag med mitt bröstsim är snabbast i bassängen, hinner 1500 och sen Centralen och nu sitter jag på tåget, efter Nässjö och det är grått men jag mår bra och jobbar och sen ska jag träffa Rickard, sen ska jag möta henne när hon kommer från Växjö.
Sent i kvällen kommer jag att ta några piller och något flytande, sova och vakna och jobba och lite andra saker.
I åtta år var jag cirkuspappa. Det kändes rätt coolt, skönt att cykla in till Folkets park, att barnen fick hänga där och på Möllan ibland. Men först slutade Anna, och inför den här terminen la Elsa av. Elsa kör konståkning två gånger i veckan nu. Anna går på cheerleading (det är väl ett uppror så gott som något) och fotboll.
Nu, de dimmiga lördagarna klockan tio är det träning, långkalsonger och mössa idag. "Vi är svarta, vi är gröna, vi gör målen som är sköna, Hyllie Hyllie Hyllie!"
Och senare sitter jag och redigerar Bluesbok och tittar på Stina Dabrowskis dokumentär om Henning Mankell och han promenerar vid havet i Mocambique och säger: "om någon hade sagt till mej, när jag var åtta år i snöiga Sveg, att jag skulle spendera halva mitt liv på Mocambiques enda professionella teater, så hade jag inte trott det."
När jag var åtta år, jag minns inte när jag var åtta år. Jag har ingen aning om vad jag skulle säga om någon påstod att jag skulle vara fotbollspappa om nästan fyrtio år.
Ofta (nåja, ofta och ofta) hör man män berätta om sina första minnen från ettårsåldern, och hur de började läsa när de var tre, tog tag i klassikerna i åttaårsåldern.
Det enda jag minns är när fröken i lågstadiet var dum i huvudet mot mej, och att jag satt i vardagsrumsfönstret och såg ut över fyrverkerierna över Köpenhamn nyår -79 och hisnade i tanken att nyår -99 skulle jag vara 30 och kanske ha en fru och barn, jag minns att jag inte kunde ta in det, att jag omöjligt kunde se något sådant, att det var helt overkligt och omöjligt (och det var det visst också).
Jo, jag började väl läsa min morbrors gamla Tvillingdeckarna när jag var åtta, fuktiga i huset utanför Halmstad. Jag provade på simning en termin, annars var det golf med pappa och hockey och fotboll, jag vet att det var så, men jag minns inte.
Jag har skrivböcker (där jag skriver skisser, ibland saker som går rakt in i en roman eller annan text, men oftast redigeras det ordentligt, eller skrivs om är kanske rättare att säga, mycket används aldrig men är viktigt för vidare arbete, tankar som aldrig används måste tänkas, ord som aldrig används, hela kapitel som stryks, måste skrivas för att jag som författare ska ha helheten som du som läsare ska underförstått förstå) och dagböcker. Dagböckerna innehåller ibland dikter och utkast till prosa. Men till 97 % är det mitt liv, det jag har valt att berätta för mej själv.
Jag började skriva dagbok sporadiskt under gymnasiet.
Jag har skrivit (mer eller mindre) kontinuerligt sedan jag var ungefär tjugo.
Dagböckerna är otroligt viktiga för mitt skrivande. Jag tränar där. Jag tränar på att vara nära. (Det är så oerhört viktigt för en författare precis som för en längdskidåkare att träna). Att skriva det viktiga. Att kort nå fram till vad jag vill ha sagt. Allt detta omedvetet. Väldigt sällan tvingar jag mej till att skriva i dagboken. Jag skriver när jag vill, lust (till skillnad mot nu när jag håller på att färdigställa en bok, då jobbar jag under de arbetstider jag bestämt, och ibland bonusjobbar jag).
Den vanligaste typen av skrivbok är den klassiska svarta vaxduksboken. Men jag har många många andra typer, nyss läste jag ur en kvadratisk med sån där spiralrygg. Hårda gröna pärmar med en gul sol på. Den utspelar sej 1995/96 (26 år) och i den börjar jag stundom känna mej gammal och rutinerad. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha en gammal kärlek och vill komma närmare en vild ny. Jag skriver noveller hela tiden. Får ett stipendium från Gedins förlag och blir nästan utgiven av Bonniers och Legus, gör en uppläsning på Mosebacke (med bl a Arne Johnsson och Bob Hansson) när tidskriften Den blinde Argus lägger ner. Det förekommer också flera resor till Lund och en del droger och alkohol. Jag blir sambo med Janne.
Jag skriver även denna dikt:
Tårarna framför teveserien när kompisen dör
Och dårarna
ordvitsarna som spexar och skrålar snapsvisor i Lund
medan pundarna blir utslängda från stationen
och en fet bög är skitfull på Centralens pub i Malmö
Och tårarna när jag läser en recension av Bukowskis sista bok
och alla skrattar och säger: typiskt dej, sprit och knull
och jag vill säga att det är inte det
det är mycket större
Och tårarna som ingen vill se
varför
dom rinner ner i ett litet hål i trottoaren
fuktar upp en cigarettfimp som legat torr länge
Jag skriver på min långa novell eller korta roman ungefär en gång i veckan, eller bara pillar lite. Det har jag gjort i några år nu. Jag vet inte om jag vill ge ut den eller om den är minnen för mej och terapi och ett försök att förstå mej själv och andra. Jag vet inte om det är bra litteratur. Jag vet att den inte är färdig. Men det kommer en novellsamling så småningom, när jag har skrivit nytt och samlat ihop och redigerat gammalt
Men det handlar om missbruk och psykisk ohälsa.
Och att skriva sånt med humor. För det becksvarta är aldrig helt becksvart.
Hur får jag dej att förstå det roliga?
Hur får jag dej att se att det finns en värme och glädje i det som kan verka alldeles hopplöst.
Att den killen är så jävla stolt att han inte luktar alkohol klockan åtta på morgonen på dagis, att han vill prata med alla, gärna nära, gärna andas sin frukost (så stolt han är över att lukta frukost) och tandkräm mot all personal, mot alla andra föräldrar som har bråttom till jobbet, han vill bara stå där och prata nära. Stolt som en stolt tupp.
I tre eller fyra veckor har han gått upp en timme tidigare, hämtat tidningen och satt sej i sin skrivbod och blandat folköl med lättöl och blivit lugn innan han fixat frukost och påklädning.
Han är så stolt att han inte gjort det idag.
(Jag var på årlig kontroll idag, mina värden är bra. Det var ganska väntat men en stor lättnad ändå.)
Jag var på Kulturnatt i LA i fredags. Bara strax över två timmar men det gav mej en hel del. Att vara ute bland människor, t ex (främst med Windy och Malin), att inte vara eremit. Att lyssna till (den tyst men intressant pratande) Maj Sjöwall t ex (och Måns Back Nilsson). Att få vara på Soffans succégalleri och människorna jag träffade där. Gamla kompisar, mycket kul. Och några jag halvkände som undrade när det kommer en ny bok (bra för egot även om det ofta bara är artighetsfrågor). Sen var jag väl inte hyperbegeistrad av de olika sorters fotografernas alster (mest gillade jag Ann Gomérs supernära bilder på naturen, en fluga i absolut närbild t ex, fascinerande) även om det inte var dåligt, inte alls (och i ärlighetens namn närstuderade jag inte, detta är ingen recension, bara allmänna intryck, några tittade jag dock ordentligt på). Någon fotograf verkar mest intresserad av all redigering man kan göra. En annan trodde sej ha hittat saker som stack ut i sitt dokumentärfotografi, fyndigt, men knappast drabbande (och det var kanske inte meningen, vad vet jag, det finns så mycket konst som görs utan djupt känd svärta).
Jag vill att det ska vara drabbande och alldeles eget (om än verkande i en tradition).
Det är svårt att vara bra och intressant. Det tar tid att lära sej.
Bäst på Björnes galleri är, som vanligt, Kennet Björnes verk och Soffans entusiasm.
Men det jag vill berätta är att jag är lycklig i mitt arbete med den tredje och sista av "Blues från Landskrona"-böckerna som jag gör tillsammans med Thomas (H Johnsson) som fotograferar. Det blir samma ton men annorlunda, allt måste alltid tillhöra en historia men göras nytt. Jag är tillbaka i ett stadie som jag inte varit i på länge. Jag är helt inne i skapandet. Det är i mej hela tiden, även i sömnen (och när jag inte kan sova), lappar bredvid sängen som jag måste anteckna på hela tiden, stannar under cykelturerna och skriver ner. Det är längesen jag var här, och jag älskar det! Jag har haft så många saker runt omkring att jag inte kunnat fokusera. Men jag har gått och samlat mej (Jag och Kalle på Spången). Och nu med en deadline om ca två veckor är jag tillbaka. Några omställningar i vardagslivet. En lust. Ett måste.
Och jag vet inte hur bra det blir. Men jag vet hur det ska göras och att jag kommer att göra det. Jag älskar att vara här. Det är vad jag är. Och jag sneglar inte på någon. Jag har utbildningen. Jag har talangen och jag skiter i vad någon annan tycker, för det här ska göras såhär. Annars blir det bara skit.
Det bästa råd jag fått fick jag av Claes Hylinger: "Gör som du själv vill, för då finns det i alla fall en som tycker om det."
Så allt lutar nu åt att Sista bluesen från Landskrona verkligen kan komma innan jul. Thomas och jag varvar upp och är taggade.
Nu, när det är söndag igen, och dimman inte verkar lätta (och det är höst nu, Jonas, det är höst, men jag är så sugen på att bada, jag och mitt jävla hav), och jag har badat varje dag nu ett slag och det är friskt (om man säger så) men underbart och krispigt är ett ord jag sällan använder, men det är krispigt.
Och jag överdriver något (för så ofta sker det inte) men jag trodde aldrig att mitt liv skulle handla så mycket om döda kaniner.
Men nu, när det är söndag igen, och dimman verkar inte lätta, kom jag att tänka på att det var längesen jag hörde den här låten:
